Om du ska ge dig själv ett nyårslöfte: snälla, ge dig isåfall ett löfte som får dig att må bra.
(är fullt medveten om att det inte är allt för många som läser bloggar längre. men känner att det är en lättare plats att ha viktiga texter sparade på)
DET ENDA JAG LOVAR MIG SJÄLV TILL NÄSTA ÅR ÄR ATT VARA SNÄLL MOT MIG SJÄLV.
Det finns ingen mening att leva livet strikt och tråkigt. Ord som ”måste” och ”får inte” gör ofta mer ont än gott. I slutändan tappar man ändå bara livsglädjen och känner sig världelös. Och i värsta fall kan det gå så jävla snett.
Var snäll mot dig själv och ta tillvara på livet, livet är för kort för annat.
Tro mig.. jag har kastat bort mycket tid på att leva strikt och hata mig själv, som jag aldrig får igen. Så jävla onödigt.
bilder från 2010/2011
Julen har aldrig gjort mig tjock, julen gör dig inte tjock
(la upp denna text på min instagramstory häromdagen. men känner att även att det inte är många som läser bloggar längre, så är det en lättare plats att ha viktiga texter sparade på)
bilder från 2010
Är det någonting jag lärt mig efter varje jul: att ingen jul någonsin har gjort mig tjock
, det är bara en känsla och inbillning.
Är det någonting jag hatat mig själv för efter varje jul: att jag inte varit tillräckligt närvarande
, för ångest kring mat och min egen kropp tagit i stort sätt all min tankekraft och energi
Är det någonting jag lovat mig själv efter varje jul: att nästa år inte ska bli likadant
För att jag hade så fel och jag tjänade ingenting på det. Utan missade istället att njuta utav en tid på året som ska vara mysig. Liksom.. livet är nu!
Jag kommer att göra en bröstförstoring idag
Det är ingenting jag kommer att kunna dölja och därför vill jag få förklara mig och min anledning. Jag vill inte att folk ska titta, fundera, döma och snacka. Jag vill själv ha sagt varför jag gör detta.
Sen är det okej att tycka och tänka precis vad man vill. Jag är beredd på det, speciellt med tanke på min bakgrund. Egentligen ska jag inte behöva förklara mig. Men med tanke på min bakgrund, så känner jag att jag faktiskt behöver det.
Mitt syfte är att lugna lite spöken och förhoppningsvis känna mig bekvämare i mina proportioner och en större kropp. Inte för att jag egentligen känner att jag behöver ha stora bröst. Jag hade gärna fortsatt vara cool i mina små tuttar.
När jag började gå ner i vikt, sommaren 2010, så var en utav mina anledningar att ”matcha resten utav min kropp till mina nästintill obefintliga minituttar”. Men det funkar inte så. Hela jag vart mindre och mina proportioner förblev detsamma. Hela jag försvann istället.
Mina små tuttar har alltid fått mig att tro att jag är tjock, fast jag innerst inne vetat att jag aldrig har varit det. För att de är så extremt små och resten utav min kropp är just "större". Jag fyller liksom inte en ut en 70 A.
Egentligen är jag inte för skönhetsoperationer, utan tycker snarare att man ska jobba med att tycka om sig själv. Tro mig, jag har försökt stoppa mig själv. Men detta är någonting som stjält energi ifrån mig i över 10 års tid. Och jag tänker liksom inte inte låta det stjäla 10 år till. Tro mig, jag har tänkt igenom detta tusen gånger om. I flera års tid. Jag skulle aldrig kasta ut så jäkla mycket pengar på något så ”onödigt” om jag inte var säker på att det skulle lugna mig. Och jag kommer heller inte rekomendera någon annan att göra det heller.
Men jag är sjukt jäkla taggad. Jag har ju somsagt velat detta i över tio års tid. Har jag lovat mig själv att jag inte får hugga på mig själv efter detta. Nu har jag tagit tag i att fixa det som jag tror alltid varit den största boven. Och där får det vara nog. För visst är jag egentligen fin som jag är.
24 ⭐︎ It's my birthday
23 november 1994. Det är tjugofyra år sedan. Idag fyller jag alltså 24. Hur sjukt? Hur vart jag 24? Tyckte nyss jag var 16? Äh, jag må ha blivit gammal.. men jag är fortfarande ung och har hela livet framför mig.
Påtal om 16 år. Jag minns fortfarande när jag vaknade på min sextonde födelsedag, sjuk i anorexi, och det första jag tänkte var "jag blev iallafall 16 år". Jag minns hur jag flera gånger dagarna tidigare trodde att jag skulle falla ihop medans jag var ute på promenad. Ute på promenad som jag egentligen inte ens fick vara ute på. Som jag ändå var ute på, för att jag alltid vetat hur jag ska lyckas få precis som jag vill. Jag var helt ärligt inte säker på att jag skulle ta mig hem. Jag var nästan helt säker på att jag inte skulle ta mig hem. Och hur jag somnade om kvällen med handen om hjärtat. För att vara säker på att det fortfarande slog, saknta men säkert. Jag är så jäkla tacksam att det inte blev så. Att min kropp var stark och kämpade för mig - när jag kämpade mot den. Att jag inte bara blev 16.
Det har gått åtta år sedan jag blev sjuk
12 oktober 2010. Då jag blev diagnoserad med Anorexia nervosa. Då mitt liv vände från det ena helvetet, till ett annat. Jag var knappt 16 år, hade precis börjat gymnasiet. Det är 8 år sedan nu.
I över åtta års tid har mitt liv handlat om att jobba emot psykisk ohälsa. Mer eller mindre från dag till dag. Helt ärligt, så minns jag faktiskt inte hur det är att inte kriga mot spöken.
Men jag har ändå lärt mig något så otroligt mycket på vägen, sådant som jag förmodligen aldrig hade insett annars. Fast jag skulle inte önska en enda människa att behöva gå den väg jag gått, för att lära sig det jag lärt mig.
För jag har samtidigt förlorat så, så mycket. Anorexi tar livet ifrån en. Man är där, fast ändå inte där. Livrädd för att leva, minst lika rädd för att dö. Levande, fast mer eller mindre död. Orkar ingenting, men krigar ändå. Sjukt jäkla svag, fast ändå sjukt jäkla stark.
Psykisk ohälsa är ingenting man väljer, psykisk ohälsa kan drabba vem som helst och psykisk ohälsa är ingenting man skämtar bort. Det var ingen som trodde att det skulle hända mig.
Psykisk ohälsa kan drabba vem som helst. Precis vem som helst. Och man är absolut inte konstig för det.
Genom att öppna sig, kan vi få fler att öppna sig. Och att prata gör gott. Att prata är sunt och kan hjälpa en framåt på vägen. Ingen mår bra utav att hålla skit inom sig. Ingen mår bra utav att känna sig ensam.
"Jag är tjock, ful och äcklig"
Jag är tjock, ful och äcklig. Det är ord jag sagt till mig själv dagligen i störst del utav mitt liv. Iallafall så länge jag kan minnas.
Det är så sjukt det där. För innerst inne vet jag ju att inget utav det där stämmer. Jag är varken tjock, ful eller äcklig. Och jag har aldrig varit det.
Men en sak är säker. Det hjälpte inte ett piss att gå ner en massa kilo i vikt. För jag tyckte att jag var precis lika tjock, ful och äcklig när jag vägde sisådär 20 kilo mindre. Skillnaden vart att jag tappade all energi och vart mer död än levande. Det som kräver en förändring är sällan kroppen, utan sättet man ser på sig själv.
Jo, jag gillar att inspireras utav mig själv
Nu har jag haft mens i ett år - efter 7 års uppehåll
Japp. I augusti förra året fick jag min första mens. Min första riktiga mens på 7 år. Anorexia bryter ner kroppen och stänger av funktioner. Och jag trodde att den funktionen skulle förbli avstängd på heltid. För det var så min läkare sa. "Är din mens inte tillbaka på ett år, är det förmodligen kört".
Visst hade jag mens. Jag hade haft mens i 2,5 år när den försvann. Och jag hade även mens när den försvann. "Du har inte mens" sa min läkare. "Eh, jo?" sa jag. "Det är för du käkar p-piller, det ger kroppen en fejkmens". Och visst hade han så rätt. Jag slutade med p-piller och fick aldrig tillbaka någon riktig mens igen.
Men nu har jag haft mens i ett år. Mer eller mindre regelbundet. Och den har kommit helt utav sig själv. Utan hormoner eller annan hjälp. Helt naturligt. Hur sjukt? Hur jäkla underbart? Jag fick tillbaka min mens påriktigt. Och idag har jag mens för 12:e gången.
Det är fasiken värt att fira. Det ska firas!
Anorexia är inte att leka med. Anorexia bryter ner en, såväl psykiskt som fysiskt. Det är så mycket mer än att bara vara smal och ha problem med maten. Psykisk ohälsa är det äckligaste jag vet. Det finns inget som är så onödigt. Men det är inte ett val man gör.
Samma shorts, samma person - bara tusen gånger friskare
sommaren 2012
sommaren 2017
2012 vs. 2017
Jag skulle egentligen ha publicerat det här i fjol. Samma shorts, samma jag. Bara olika år och olika hälsostatus. Jag låter bilderna tala lite för sig själva. Ibland behöver man gå tillbaka, för att se hur jävla långt man har kommit. Och shit jävlar, vad långt jag har kommit. Och shit jävlar, vad sjuk jag var.
⭐︎ balance
Balance.
Min nyaste tatuering. #4. Som en daglig påminnelse till mig själv. För att jag har så lätt att spåra ur. För att stress så många år varit mitt normaltillstånd. För att jag är proffs på att se allt jag inte gör och allt jag inte lyckas med - istället för det jag faktiskt gör. För alla gånger jag kännt att snart smäller det in i väggen - men ändå vägrat lyssna. För att jag är en person som har lättt att fastna i beroenden, som kan leda till missbruk.
För att jag tror att jag är en jäkla superwoman tills verkligheten kommer ifatt en.
För att balans är vad jag tror på. För att balans är nyckeln till hälsa. För ingen balans, inget hälsosamt liv.
Tro mig. Jag vet. Jag har gjort så många misstag. Och lärt mig utav dem.
Favorit i repris: #reminder
Publicerade denna för ett år sedan. Tål att publiceras igen. Älskar quotes. Så himla gött och nyttigt. Liksom ta in och påminna sig själv då och då när man svävar ifrån verkligheten och nuet. Har även skrivit ut denna och satt i en ram i mitt sovrum. Så fint.
#bestnine2017 @joosefine
publicerad på min instagram @joosefine
2017.
Ett år där livet tog en hastig vändning. Jag fick återigen bevisat för mig själv hur sjukt jäkla stark och grym jag är. Och såhär i efterhand är jag sjukt jäkla tacksam för att det blev som det blev. Jag har fått uppleva känslor jag glömt bort fanns, lärt mig se livet på på nya sätt och förstått att jag är bra precis som jag är. Det är så himla lätt att bli bekväm. Jag gillar tvåtusensjutton trots allt
2018?
I år lovar jag mig själv att 1. Sträva för balans och välmående - att alltid lyssna inåt 2. Prioritera sömn - även att jag ibland känner mig som superwoman, så kommer alltid verkligheten ifatt en 3. Sluta kasta så jäkla mycket skit på mig själv - försöka se på mig själv med en bästa väns ögon och sluta vara så hård mot mig själv. För visst vet jag innerst inne att jag inte är värd den där skiten.
Skippar prestationsinriktade och strikta mål helt. För det tror läs: vet jag inte är sunt. Istället jobbar jag på att landa ännu mer i mig själv. För hälsa och välmående är A och O här i livet.
Gott nytt år finaste ni! Vi hörs nästa år ✷
.. och glöm för guds skull inte att njuta och ha kul ikväll! Skåla, ät gott och njut. One life to live
"Jag blev iallafall 16 år" tänkte jag när jag vaknade på min födelsedag för sju år sedan
"Jag blev iallafall 16 år"
bilder från 2017-08-19
Birthday party coming up!
Snart rullar ett gäng utav mina brudar in och birthday party står på shemat. Synd nog kunde långt ifrån alla komma, men tur nog hann vi träffas och partaja tillsammans förra helgen när en annan vän firade födelsedag. Hur eller hur.. nu ska jag ha en kalasfin kväll med några utav mina närmsta! ❤︎
Jag har mens igen. Efter sju år.
”Du har inte mens” sa min läkare till mig på sjukhuset för sju år sedan. ”Eh, jo?” sa jag och idiotförklarade honom tillbaka. ”Det är för att du käkar p-piller, du får bara en fejkmens”. Och så rätt han hade. Sedan jag slutade med p-piller har jag aldrig fått tillbaka någon naturlig mens. Jo, när jag under en kort period började med p-piller igen, men slutade lika fort då jag ansåg det som onödigt. Förns nu. För två månader sedan fick jag mens. Och nu blöder jag igen.
Anorexia stänger av funktioner i kroppen, och jag trodde verkligen att den hade stängt av den här funktionen på heltid. För det var så min läkare sa. Att den aldrig skulle komma tillbaka om det gick alldeles för långt tid. Att jag aldrig skulle kunna bli gravid i framtiden.
Ni förstår inte hur mycket jag hatat mig själv för detta. Att jag en gång fungerat fullt normalt, men själv förstört det. Mitt osäkra tonårs-jag, som inte ville något hellre än att vara perfekt. Jag har hatat varenda människa som har snackat om mens. Jag har hatat varenda människa som klagat på mensvärk. Var glad att du fungerar som du ska förtusan?! Och jag har inte kunnat glädjas med någon som har blivit gravid. Istället har jag börjat stortjuta inombords.
Det här känns så jäkla sick. Det är overkligt. Jag har ju ändå legat på den vikt jag ligger nu i några år. Det vill säga tjugo kilo över min lägsta vikt. Det tog flera år för min kropp att reparera sig, men den gjorde det. Tack kroppen för att du alltid kämpat för mig, när jag så många gånger kämpat mot dig. Tack för att du är så jävla stark.
Sju år senare, tusen gånger friskare
Idag är det sju år sedan jag blev diagnoserad med Anorexia nervosa. Sju år sedan jag blev lurad till läkaren och mitt ena helvete vände till ett annat. Tyckte jag då. Idag vet jag att det var räddningen av mitt liv. Vi vet nog alla att det snart hade kommit en dag då jag inte hade vaknat mer. Eller fallit ihop.
2010/2011
För det var så många gånger jag var ute på promenad och inte visste om jag skulle klara av att ta mig hem. Det var så många nätter jag somnade med handen på hjärtat för att försäkra mig om att det fortfarande slog - sakta men säkert. Det var så många gånger som det kändes som att jag nästan försvann. Anorexia är en sjukdom som tar liv.
Den där resan har lärt mig så mycket här i livet. Så mycket jag nog aldrig annars hade förstått mig på. Samtidigt som det finns delar jag nog aldrig kommer att förlåta mig själv för, så har jag även sjukdomen att tacka för mycket. Men jag skulle aldrig någonsin önska någon annan att behöva gå igenom samma resa, för att lära sig det jag har lärt mig.
- läs fler inlägg om Anorexi och psykisk ohälsa i min kategori "Anorexin & psykisk hälsa"
