Idag är det sju år sedan jag blev diagnoserad med Anorexia nervosa. Sju år sedan jag blev lurad till läkaren och mitt ena helvete vände till ett annat. Tyckte jag då. Idag vet jag att det var räddningen av mitt liv. Vi vet nog alla att det snart hade kommit en dag då jag inte hade vaknat mer. Eller fallit ihop.
För det var så många gånger jag var ute på promenad och inte visste om jag skulle klara av att ta mig hem. Det var så många nätter jag somnade med handen på hjärtat för att försäkra mig om att det fortfarande slog - sakta men säkert. Det var så många gånger som det kändes som att jag nästan försvann. Anorexia är en sjukdom som tar liv.
Den där resan har lärt mig så mycket här i livet. Så mycket jag nog aldrig annars hade förstått mig på. Samtidigt som det finns delar jag nog aldrig kommer att förlåta mig själv för, så har jag även sjukdomen att tacka för mycket. Men jag skulle aldrig någonsin önska någon annan att behöva gå igenom samma resa, för att lära sig det jag har lärt mig.