Det var midsommar. 
 
 



how to be happy rule 0019: count the good things, not the bad ones

 



x 2

 



24 ⭐︎ It's my birthday

 
23 november 1994. Det är tjugofyra år sedan. Idag fyller jag alltså 24. Hur sjukt? Hur vart jag 24? Tyckte nyss jag var 16? Äh, jag må ha blivit gammal.. men jag är fortfarande ung och har hela livet framför mig. 
 
 
Påtal om 16 år. Jag minns fortfarande när jag vaknade på min sextonde födelsedag, sjuk i anorexi, och det första jag tänkte var "jag blev iallafall 16 år". Jag minns hur jag flera gånger dagarna tidigare trodde att jag skulle falla ihop medans jag var ute på promenad. Ute på promenad som jag egentligen inte ens fick vara ute på. Som jag ändå var ute på, för att jag alltid vetat hur jag ska lyckas få precis som jag vill. Jag var helt ärligt inte säker på att jag skulle ta mig hem. Jag var nästan helt säker på att jag inte skulle ta mig hem. Och hur jag somnade om kvällen med handen om hjärtat. För att vara säker på att det fortfarande slog, saknta men säkert. Jag är så jäkla tacksam att det inte blev så. Att min kropp var stark och kämpade för mig - när jag kämpade mot den. Att jag inte bara blev 16. 
 
 



x4

 
 



"Jag är tjock, ful och äcklig"

 
Jag är tjock, ful och äcklig. Det är ord  jag sagt till mig själv dagligen i störst del utav mitt liv. Iallafall så länge jag kan minnas. 
 
 
Det är så sjukt det där. För innerst inne vet jag ju att inget utav det där stämmer. Jag är varken tjock, ful eller äcklig. Och jag har aldrig varit det. 
 
 
Men en sak är säker. Det hjälpte inte ett piss att gå ner en massa kilo i vikt. För jag tyckte att jag var precis lika tjock, ful och äcklig när jag vägde sisådär 20 kilo mindre. Skillnaden vart att jag tappade all energi och vart mer död än levande. Det som kräver en förändring är sällan kroppen, utan sättet man ser på sig själv. 
 



Jo, jag gillar att inspireras utav mig själv

 
Läs blogg.se's fredagssnack med mig här



Nu har jag haft mens i ett år - efter 7 års uppehåll

Japp. I augusti förra året fick jag min första mens. Min första riktiga mens på 7 år. Anorexia bryter ner kroppen och stänger av funktioner. Och jag trodde att den funktionen skulle förbli avstängd på heltid. För det var så min läkare sa. "Är din mens inte tillbaka på ett år, är det förmodligen kört"
 
 
Visst hade jag mens. Jag hade haft mens i 2,5 år när den försvann. Och jag hade även mens när den försvann. "Du har inte mens" sa min läkare. "Eh, jo?" sa jag. "Det är för du käkar p-piller, det ger kroppen en fejkmens". Och visst hade han så rätt. Jag slutade med p-piller och fick aldrig tillbaka någon riktig mens igen. 
 
Men nu har jag haft mens i ett år. Mer eller mindre regelbundet. Och den har kommit helt utav sig själv. Utan hormoner eller annan hjälp. Helt naturligt. Hur sjukt? Hur jäkla underbart? Jag fick tillbaka min mens påriktigt. Och idag har jag mens för 12:e gången. 
 
Det är fasiken värt att fira. Det ska firas!
 

 
Anorexia är inte att leka med. Anorexia bryter ner en, såväl psykiskt som fysiskt. Det är så mycket mer än att bara vara smal och ha problem med maten. Psykisk ohälsa är det äckligaste jag vet. Det finns inget som är så onödigt. Men det är inte ett val man gör. 



don't just exist, live

 
Sprang över en bild med den här texten på pinterest och kände att jag måste bara tatuera in. 
 
 
Så många dagar i mitt liv som bara har gått ut på att existera. Överleva. Ta sig igenom en dag med alla hjärnspöken. Jo alltså, det har inte sällan gått i 110%. Men jag har inte njutit, inte varit närvarande, backat för saker jag egentligen velat göra och bara lyssnat på ätstörningen och prestationsprinsessan. Allt har handlat att ta sig igenom dagen. 
 
 
Det är så jävla onödigt. Snälla, existera inte bara. Lev. Lev och njut. Vi har fått den möjligheten. Det är så jävla onödigt att inte ta vara på det. För det finns ingen mer än oss själva som lider i slutändan. 



Wine ò clock

 



leave a little sparkle wherever you go

 
Tre egobilder från igår. Haha, älskar vilka kontraster det är på mig till vardags och fest. Så obs, bilderna jag lägger upp ger en liten felaktig bild. Till vardags har jag endast mascara om ens det och har håret i hästsvans. Denna sommar har bjudit på en jäkla massa party. Och en del tvådagars. Och så är det även denna helg. Men tusan, vi lever bara en gång och livet är till för att ha kul. 
 
 
Igår var Svenska björnstammen här. Jag dygnade (gick upp 05 pga började jobba 06 och kom i säng 05:30, typ ca haha), så denna lediga lördag har jag faktiskt låtit mig själv sova bort. Men nu känner jag mig åter igen pigg och glad och ska fräscha upp mig för att dra iväg och fira Saras 29-årsdag. Spår en bra kväll med ett gång superhärliga farvoritmänniskor. ❤



don't compare your life to others there's no comparison between the sun and the moon. they shine when it's their time.

detta inlägg innehåller annonslänkar till nelly.com

 
 

Linne - Bikbok / Byxor - nelly.com nya här / Skort - nelly.com nya 
 
 
Sådär. Min första semestervecka är avklarad. Nu jobbar jag fyra veckor igen, innan jag går på ytterligare två veckor semester. Det var ju helt rätt vecka att vara ledig på. Fast denna hade ju inte heller suttit fel. Äh, ska ta tillvara på solen idag och på söndag, som är mina två lediga dagar denna vecka. Det blir fint. ❤



Samma shorts, samma person - bara tusen gånger friskare

sommaren 2012
 
 
sommaren 2017
 

2012 vs. 2017

Jag skulle egentligen ha publicerat det här i fjol. Samma shorts, samma jag. Bara olika år och olika hälsostatus. Jag låter bilderna tala lite för sig själva. Ibland behöver man gå tillbaka, för att se hur jävla långt man har kommit. Och shit jävlar, vad långt jag har kommit. Och shit jävlar, vad sjuk jag var. 
 
 



Jag är ingen bloggare, jag är josefine.. som bloggar ibland

 
Jag skapade den här bloggen i februari 2009. Det är över 9 år sedan. typjosefiine.blogg.se (sjukt fjortis hahah, men jag var 14 år och faktiskt sjukt fjortis) hette den då. Prova sök på det så ser ni att ni kommer till josefineandersson.se. I alla dessa år har jag varit en person som bloggar. Ibland en bloggare, mer än mig själv. Jag har gjort val för bloggens skull, jag har skitit i att vara social för bloggens skull. Och den gick bra den här bloggen, för flera år sedan. 
 
 

Det här är inget farväl

Det här är inget förväl. Absolut inte. Jag kommer att fortsätta blogga. För att jag älskar att fota. För att jag älskar att redigera bilder. För att jag tycker att det är viktigt att prata psykisk ohälsa. Och för att jag älskar att inspirera. 
 
Men bara då och då. När det passar mig. Inte för att jag måste, utan för att jag vill. 
 

Att blogga är ett heltidsjobb

Att blogga är ett heltidsjobb. Inte ett extrajobb för en person som redan jobbar heltid, har häst på halvtid, bor själv med allt vad det heter, trivs att vara aktiv och vill ta hand om sina nära och kära. Det funkar inte. Jag höll på att gå in i väggen. 
 
 

Jag är josefine igen

Det är så jävla skönt att ha landat. Det är så jävla skönt att vara jag. Det är så jävla skönt att göra val för mig själv, som jag själv väljer. Inte för en ätstörning eller en blogg. Det är så jävla skönt. Jag är äntligen Josefine igen. Och det märker såväl jag som mina nära. Jag gör inte val för bloggens skull och jag väljer inte bort det sociala för att hinna bloggen. Det är så jävla skönt. En frihetskänsla. 
 
 

 
Ps. Instagram uppdateras dock flitigare. För att det är enklare och mindre tidskrävande. Samt lättare att nå ut. @joosefine heter jag där. 
 



Happy Friyay ♡

 
Det är fredag. Har kickat dagen med en morgonpromenad, jobb väntar 10-19 och sedan blir det fredagsmys med sleepover me min syster. En annan är ju inte van vid den där riktiga fredagsfeelingen, då jag jobbar helg mer ofta än sällan. Äh, det passar oftast mitt liv bättre att jobba helg och vara ledig vardagar. Och jag börjar ju tidigast 8:30 och slutar senast 18 (om helgerna). Så att umgås är ju aldrig kört. Och jag är verkligen inte den som är den. Trots det tycker jag ändå att fredag är värt att firas. Alltid. Fredagsmys blir med min lillasyster. Hur fint?
 
 
Hopaps att ni får en kalasfin helg vänner ❤
 



Äldre skit