"Jag är tjock, ful och äcklig"

 
Jag är tjock, ful och äcklig. Det är ord  jag sagt till mig själv dagligen i störst del utav mitt liv. Iallafall så länge jag kan minnas. 
 
 
Det är så sjukt det där. För innerst inne vet jag ju att inget utav det där stämmer. Jag är varken tjock, ful eller äcklig. Och jag har aldrig varit det. 
 
 
Men en sak är säker. Det hjälpte inte ett piss att gå ner en massa kilo i vikt. För jag tyckte att jag var precis lika tjock, ful och äcklig när jag vägde sisådär 20 kilo mindre. Skillnaden vart att jag tappade all energi och vart mer död än levande. Det som kräver en förändring är sällan kroppen, utan sättet man ser på sig själv. 
 



Jo, jag gillar att inspireras utav mig själv

 
Läs blogg.se's fredagssnack med mig här



Nu har jag haft mens i ett år - efter 7 års uppehåll

Japp. I augusti förra året fick jag min första mens. Min första riktiga mens på 7 år. Anorexia bryter ner kroppen och stänger av funktioner. Och jag trodde att den funktionen skulle förbli avstängd på heltid. För det var så min läkare sa. "Är din mens inte tillbaka på ett år, är det förmodligen kört"
 
 
Visst hade jag mens. Jag hade haft mens i 2,5 år när den försvann. Och jag hade även mens när den försvann. "Du har inte mens" sa min läkare. "Eh, jo?" sa jag. "Det är för du käkar p-piller, det ger kroppen en fejkmens". Och visst hade han så rätt. Jag slutade med p-piller och fick aldrig tillbaka någon riktig mens igen. 
 
Men nu har jag haft mens i ett år. Mer eller mindre regelbundet. Och den har kommit helt utav sig själv. Utan hormoner eller annan hjälp. Helt naturligt. Hur sjukt? Hur jäkla underbart? Jag fick tillbaka min mens påriktigt. Och idag har jag mens för 12:e gången. 
 
Det är fasiken värt att fira. Det ska firas!
 

 
Anorexia är inte att leka med. Anorexia bryter ner en, såväl psykiskt som fysiskt. Det är så mycket mer än att bara vara smal och ha problem med maten. Psykisk ohälsa är det äckligaste jag vet. Det finns inget som är så onödigt. Men det är inte ett val man gör. 



Samma shorts, samma person - bara tusen gånger friskare

sommaren 2012
 
 
sommaren 2017
 

2012 vs. 2017

Jag skulle egentligen ha publicerat det här i fjol. Samma shorts, samma jag. Bara olika år och olika hälsostatus. Jag låter bilderna tala lite för sig själva. Ibland behöver man gå tillbaka, för att se hur jävla långt man har kommit. Och shit jävlar, vad långt jag har kommit. Och shit jävlar, vad sjuk jag var. 
 
 



Jag är ingen bloggare, jag är josefine.. som bloggar ibland

 
Jag skapade den här bloggen i februari 2009. Det är över 9 år sedan. typjosefiine.blogg.se (sjukt fjortis hahah, men jag var 14 år och faktiskt sjukt fjortis) hette den då. Prova sök på det så ser ni att ni kommer till josefineandersson.se. I alla dessa år har jag varit en person som bloggar. Ibland en bloggare, mer än mig själv. Jag har gjort val för bloggens skull, jag har skitit i att vara social för bloggens skull. Och den gick bra den här bloggen, för flera år sedan. 
 
 

Det här är inget farväl

Det här är inget förväl. Absolut inte. Jag kommer att fortsätta blogga. För att jag älskar att fota. För att jag älskar att redigera bilder. För att jag tycker att det är viktigt att prata psykisk ohälsa. Och för att jag älskar att inspirera. 
 
Men bara då och då. När det passar mig. Inte för att jag måste, utan för att jag vill. 
 

Att blogga är ett heltidsjobb

Att blogga är ett heltidsjobb. Inte ett extrajobb för en person som redan jobbar heltid, har häst på halvtid, bor själv med allt vad det heter, trivs att vara aktiv och vill ta hand om sina nära och kära. Det funkar inte. Jag höll på att gå in i väggen. 
 
 

Jag är josefine igen

Det är så jävla skönt att ha landat. Det är så jävla skönt att vara jag. Det är så jävla skönt att göra val för mig själv, som jag själv väljer. Inte för en ätstörning eller en blogg. Det är så jävla skönt. Jag är äntligen Josefine igen. Och det märker såväl jag som mina nära. Jag gör inte val för bloggens skull och jag väljer inte bort det sociala för att hinna bloggen. Det är så jävla skönt. En frihetskänsla. 
 
 

 
Ps. Instagram uppdateras dock flitigare. För att det är enklare och mindre tidskrävande. Samt lättare att nå ut. @joosefine heter jag där. 




⭐︎ balance

inlägget innehåller adlinks till na-kd

 
 

*

T-shirt från na-kd, länk
 

 

Balance.

Min nyaste tatuering. #4. Som en daglig påminnelse till mig själv. För att jag har så lätt att spåra ur. För att stress så många år varit mitt normaltillstånd. För att jag är proffs på att se allt jag inte gör och allt jag inte lyckas med - istället för det jag faktiskt gör. För alla gånger jag kännt att snart smäller det in i väggen - men ändå vägrat lyssna. För att jag är en person som har lättt att fastna i beroenden, som kan leda till missbruk.
 
 
För att jag tror att jag är en jäkla superwoman tills verkligheten kommer ifatt en.
 
 
För att balans är vad jag tror på. För att balans är nyckeln till hälsa. För ingen balans, inget hälsosamt liv. 
 
 
Tro mig. Jag vet. Jag har gjort så många misstag. Och lärt mig utav dem. 




Favorit i repris: #reminder

 
Publicerade denna för ett år sedan. Tål att publiceras igen. Älskar quotes. Så himla gött och nyttigt. Liksom ta in och påminna sig själv då och då när man svävar ifrån verkligheten och nuet. Har även skrivit ut denna och satt i en ram i mitt sovrum. Så fint. 
 



#bestnine2017 @joosefine

publicerad på min instagram @joosefine
 
 

2017.

Ett år där livet tog en hastig vändning. Jag fick återigen bevisat för mig själv hur sjukt jäkla stark och grym jag är. Och såhär i efterhand är jag sjukt jäkla tacksam för att det blev som det blev. Jag har fått uppleva känslor jag glömt bort fanns, lärt mig se livet på på nya sätt och förstått att jag är bra precis som jag är. Det är så himla lätt att bli bekväm. Jag gillar tvåtusensjutton trots allt
 

2018?

I år lovar jag mig själv att 1. Sträva för balans och välmående - att alltid lyssna inåt 2. Prioritera sömn - även att jag ibland känner mig som superwoman, så kommer alltid verkligheten ifatt en 3. Sluta kasta så jäkla mycket skit på mig själv - försöka se på mig själv med en bästa väns ögon och sluta vara så hård mot mig själv. För visst vet jag innerst inne att jag inte är värd den där skiten. 

Skippar prestationsinriktade och strikta mål helt. För det tror läs: vet jag inte är sunt. Istället jobbar jag på att landa ännu mer i mig själv. För hälsa och välmående är A och O här i livet.

 
 

 

Gott nytt år finaste ni! Vi hörs nästa år ✷

.. och glöm för guds skull inte att njuta och ha kul ikväll! Skåla, ät gott och njut. One life to live
 



"Jag blev iallafall 16 år" tänkte jag när jag vaknade på min födelsedag för sju år sedan

 

"Jag blev iallafall 16 år"

I torsdags fyllde jag 23. Födelsedag får mig alltid att påminnas om hur jäkla stark och grym jag är och vilken jäkla resa jag faktiskt har gjort. För sju år sedan somnade jag alltid med handen på hjärtat - för att vara säker på att det slog, sakta men säkert. För sju år sedan trodde jag så många gånger att jag skulle falla ihop och aldrig ta mig hem när jag var ute på promenad. Jag minns så väl när jag vaknade på min födelsedag för sju år sedan och tänkte att ”jag blev iallafall 16 år”.
 
bilder från 2017-08-19
 

Birthday party coming up!

Snart rullar ett gäng utav mina brudar in och birthday party står på shemat. Synd nog kunde långt ifrån alla komma, men tur nog hann vi träffas och partaja tillsammans förra helgen när en annan vän firade födelsedag. Hur eller hur.. nu ska jag ha en kalasfin kväll med några utav mina närmsta! ❤︎



Jag har mens igen. Efter sju år.

 
”Du har inte mens” sa min läkare till mig på sjukhuset för sju år sedan. ”Eh, jo?” sa jag och idiotförklarade honom tillbaka. ”Det är för att du käkar p-piller, du får bara en fejkmens”. Och så rätt han hade. Sedan jag slutade med p-piller har jag aldrig fått tillbaka någon naturlig mens. Jo, när jag under en kort period började med p-piller igen, men slutade lika fort då jag ansåg det som onödigt. Förns nu. För två månader sedan fick jag mens. Och nu blöder jag igen.
 
 
Anorexia stänger av funktioner i kroppen, och jag trodde verkligen att den hade stängt av den här funktionen på heltid. För det var så min läkare sa. Att den aldrig skulle komma tillbaka om det gick alldeles för långt tid. Att jag aldrig skulle kunna bli gravid i framtiden. 
 
Ni förstår inte hur mycket jag hatat mig själv för detta. Att jag en gång fungerat fullt normalt, men själv förstört det. Mitt osäkra tonårs-jag, som inte ville något hellre än att vara perfekt. Jag har hatat varenda människa som har snackat om mens. Jag har hatat varenda människa som klagat på mensvärk. Var glad att du fungerar som du ska förtusan?! Och jag har inte kunnat glädjas med någon som har blivit gravid. Istället har jag börjat stortjuta inombords.
 
 
Det här känns så jäkla sick. Det är overkligt. Jag har ju ändå legat på den vikt jag ligger nu i några år. Det vill säga tjugo kilo över min lägsta vikt. Det tog flera år för min kropp att reparera sig, men den gjorde det. Tack kroppen för att du alltid kämpat för mig, när jag så många gånger kämpat mot dig. Tack för att du är så jävla stark.



Sju år senare, tusen gånger friskare

Idag är det sju år sedan jag blev diagnoserad med Anorexia nervosa. Sju år sedan jag blev lurad till läkaren och mitt ena helvete vände till ett annat. Tyckte jag då. Idag vet jag att det var räddningen av mitt liv. Vi vet nog alla att det snart hade kommit en dag då jag inte hade vaknat mer. Eller fallit ihop.
 
2010/2011
 
För det var så många gånger jag var ute på promenad och inte visste om jag skulle klara av att ta mig hem. Det var så många nätter jag somnade med handen på hjärtat för att försäkra mig om att det fortfarande slog - sakta men säkert. Det var så många gånger som det kändes som att jag nästan försvann. Anorexia är en sjukdom som tar liv. 
 
 
Den där resan har lärt mig så mycket här i livet. Så mycket jag nog aldrig annars hade förstått mig på. Samtidigt som det finns delar jag nog aldrig kommer att förlåta mig själv för, så har jag även sjukdomen att tacka för mycket. Men jag skulle aldrig någonsin önska någon annan att behöva gå igenom samma resa, för att lära sig det jag har lärt mig. 
 

 
- läs fler inlägg om Anorexi och psykisk ohälsa i min kategori "Anorexin & psykisk hälsa"
 



Jag är veckans blogg hos blogg.se

 
Denna vecka är det jag som fått äran att vara veckans blogg hos blogg.se. En bloggportal jag varit trogen till - och älskat - sedan februari 2009. I intervjun tas det upp god mat, träning och ätstörningar. Ni kan läsa intervjun med mig här om ni är sugna
 



När jag blev sjuk i anorexi, visste jag inte vad det var

Året var 2010. Det var på den tiden det var trendigt att vara smal. Size zero var liksom drömkroppen. Man skulle ha tight gap och det var snarare "träna bort rumpan" än "squata till sig en bra röv". Ett ideal som inte passade in i min kroppstyp med mina proporitoner. Jag som har rumpa och lår - jämfört med min visserligen pyttelilla överkropp. 
 
För mig var det sommaren före gymnasiet, jag var 15 år men skulle fylla 16 senare i höst. Då nästan vuxen, men bara ett barn om ni frågar mig idag. Ny-dumpad och osäkrare i mig själv än någonsin.
 
 
Anorexi var det ingen som hade. Eller det är klart, men det var ingen som talade om det. Och det var inte uppmärksammat på samma vis. Man visste inget. Man såg inget. Och man visste absolut inte hur allvarligt det var. Inte minst jag. 
 
När min läkare sa till mig "josefine, du är sjuk" så ville jag bara idiotförklara honom tillbaka. Även att jag visste att någonting inte stod rätt till och även att jag visste att jag kämpade för att ta mig igenom en hel dag, så trodde jag inte mina öron. Sjuk? För själv tyckte jag ju att jag hade lyckats. Jag hade mer eller mindre lyckats smälta in i idealet. Man skulle ju vara smal. Det var snyggt, trendigt och sunt. Jag var en vinnare påväg mot toppen. Det jag själv inte såg var att jag hade dragit långt över gränsen. Jag var inte snyggt smal, jag var sjukligt smal. Jag var ett benrangel klädd i skin. Jag var snarare mer död än levande. 
 
- gamla bilder på en sjuk josefine
 
Jag är så sjukt glad, tacksam och lättad att vi pratar mycket mer öppet om ätstörningar och psykisk ohälsa i övrigt idag. Att vi blir mer medvetna och får mer information, att vi slutar skämmas och att vi försöker hjälpa. Att vi får chansen att kanske stoppa oss själva eller andra innan det är för sent. Innan det går för långt. Jag är så jäkla glad att vi valde att öppna munnarna. För det är precis den information jag skulle behövt, innan jag trampade snett. 
 



Jag är så glad att jag har dig <3

 
Tacksam. Så jäkla tacksam att jag har denna fina fjant. Att jag kan dela honom med min mamma, som gör mig till hästägare på halvtid. Det är guld, så jäkla guld. 
 
 
Trots att han är en tidsbov och halvt i vägen ibland, så är han fortfarande ett riktigt glädjepiller och guld värd. 
 
 
Idag var vi ute på en promenad i solen innan jag begavmig iväg på jobb 11-20. Laddad med energi, som bara denna fjant kan ge ❤︎



Man behöver vara stark för att ta sig igenom en psykisk sjukdom

Att vara psykiskt sjuk innebär att vara svag? Det är bara svaga människor som blir sjuka? Men alltså nej. Nej. Eller jo, fast ändå nej.
 
Det hade varit så mycket enklare att leva ett "vanligt" liv. Det hade varit så mycket enklare att bara flyta med. Att slippa ge med sig för den psykiska sjukdomen. När man egentligen vill, tycker och känner motsatsen. Att slippa alla jobbiga tankar som hoppar på en, skippa att plåga sig själv, slåss och kämpa för att ta sig igenom en enkel dag. Det hade varit så mycket enklare.
 
 
 
 
Att leva med en psykisk sjukdom är att vara stark. Att fighta mot en psykisk sjukdom är att vara ännu starkare. Att ta sig ur en psykisk sjukdom är att vara starkare än starkast. Vi hade lika gärna kunnat lagt oss ner och gett upp. Så sluta döm - om du är en av dem. Och sluta tro att du är svag - om du är en av de som fightar. 



Äldre skit