Jag har mens igen. Efter sju år.

 
”Du har inte mens” sa min läkare till mig på sjukhuset för sju år sedan. ”Eh, jo?” sa jag och idiotförklarade honom tillbaka. ”Det är för att du käkar p-piller, du får bara en fejkmens”. Och så rätt han hade. Sedan jag slutade med p-piller har jag aldrig fått tillbaka någon naturlig mens. Jo, när jag under en kort period började med p-piller igen, men slutade lika fort då jag ansåg det som onödigt. Förns nu. För två månader sedan fick jag mens. Och nu blöder jag igen.
 
 
Anorexia stänger av funktioner i kroppen, och jag trodde verkligen att den hade stängt av den här funktionen på heltid. För det var så min läkare sa. Att den aldrig skulle komma tillbaka om det gick alldeles för långt tid. Att jag aldrig skulle kunna bli gravid i framtiden. 
 
Ni förstår inte hur mycket jag hatat mig själv för detta. Att jag en gång fungerat fullt normalt, men själv förstört det. Mitt osäkra tonårs-jag, som inte ville något hellre än att vara perfekt. Jag har hatat varenda människa som har snackat om mens. Jag har hatat varenda människa som klagat på mensvärk. Var glad att du fungerar som du ska förtusan?! Och jag har inte kunnat glädjas med någon som har blivit gravid. Istället har jag börjat stortjuta inombords.
 
 
Det här känns så jäkla sick. Det är overkligt. Jag har ju ändå legat på den vikt jag ligger nu i några år. Det vill säga tjugo kilo över min lägsta vikt. Det tog flera år för min kropp att reparera sig, men den gjorde det. Tack kroppen för att du alltid kämpat för mig, när jag så många gånger kämpat mot dig. Tack för att du är så jävla stark.



Sju år senare, tusen gånger friskare

Idag är det sju år sedan jag blev diagnoserad med Anorexia nervosa. Sju år sedan jag blev lurad till läkaren och mitt ena helvete vände till ett annat. Tyckte jag då. Idag vet jag att det var räddningen av mitt liv. Vi vet nog alla att det snart hade kommit en dag då jag inte hade vaknat mer. Eller fallit ihop.
 
2010/2011
 
För det var så många gånger jag var ute på promenad och inte visste om jag skulle klara av att ta mig hem. Det var så många nätter jag somnade med handen på hjärtat för att försäkra mig om att det fortfarande slog - sakta men säkert. Det var så många gånger som det kändes som att jag nästan försvann. Anorexia är en sjukdom som tar liv. 
 
 
Den där resan har lärt mig så mycket här i livet. Så mycket jag nog aldrig annars hade förstått mig på. Samtidigt som det finns delar jag nog aldrig kommer att förlåta mig själv för, så har jag även sjukdomen att tacka för mycket. Men jag skulle aldrig någonsin önska någon annan att behöva gå igenom samma resa, för att lära sig det jag har lärt mig. 
 

 
- läs fler inlägg om Anorexi och psykisk ohälsa i min kategori "Anorexin & psykisk hälsa"
 



Jag är veckans blogg hos blogg.se

 
Denna vecka är det jag som fått äran att vara veckans blogg hos blogg.se. En bloggportal jag varit trogen till - och älskat - sedan februari 2009. I intervjun tas det upp god mat, träning och ätstörningar. Ni kan läsa intervjun med mig här om ni är sugna
 



När jag blev sjuk i anorexi, visste jag inte vad det var

Året var 2010. Det var på den tiden det var trendigt att vara smal. Size zero var liksom drömkroppen. Man skulle ha tight gap och det var snarare "träna bort rumpan" än "squata till sig en bra röv". Ett ideal som inte passade in i min kroppstyp med mina proporitoner. Jag som har rumpa och lår - jämfört med min visserligen pyttelilla överkropp. 
 
För mig var det sommaren före gymnasiet, jag var 15 år men skulle fylla 16 senare i höst. Då nästan vuxen, men bara ett barn om ni frågar mig idag. Ny-dumpad och osäkrare i mig själv än någonsin.
 
 
Anorexi var det ingen som hade. Eller det är klart, men det var ingen som talade om det. Och det var inte uppmärksammat på samma vis. Man visste inget. Man såg inget. Och man visste absolut inte hur allvarligt det var. Inte minst jag. 
 
När min läkare sa till mig "josefine, du är sjuk" så ville jag bara idiotförklara honom tillbaka. Även att jag visste att någonting inte stod rätt till och även att jag visste att jag kämpade för att ta mig igenom en hel dag, så trodde jag inte mina öron. Sjuk? För själv tyckte jag ju att jag hade lyckats. Jag hade mer eller mindre lyckats smälta in i idealet. Man skulle ju vara smal. Det var snyggt, trendigt och sunt. Jag var en vinnare påväg mot toppen. Det jag själv inte såg var att jag hade dragit långt över gränsen. Jag var inte snyggt smal, jag var sjukligt smal. Jag var ett benrangel klädd i skin. Jag var snarare mer död än levande. 
 
- gamla bilder på en sjuk josefine
 
Jag är så sjukt glad, tacksam och lättad att vi pratar mycket mer öppet om ätstörningar och psykisk ohälsa i övrigt idag. Att vi blir mer medvetna och får mer information, att vi slutar skämmas och att vi försöker hjälpa. Att vi får chansen att kanske stoppa oss själva eller andra innan det är för sent. Innan det går för långt. Jag är så jäkla glad att vi valde att öppna munnarna. För det är precis den information jag skulle behövt, innan jag trampade snett. 
 



Jag är så glad att jag har dig <3

 
Tacksam. Så jäkla tacksam att jag har denna fina fjant. Att jag kan dela honom med min mamma, som gör mig till hästägare på halvtid. Det är guld, så jäkla guld. 
 
 
Trots att han är en tidsbov och halvt i vägen ibland, så är han fortfarande ett riktigt glädjepiller och guld värd. 
 
 
Idag var vi ute på en promenad i solen innan jag begavmig iväg på jobb 11-20. Laddad med energi, som bara denna fjant kan ge ❤︎



Man behöver vara stark för att ta sig igenom en psykisk sjukdom

Att vara psykiskt sjuk innebär att vara svag? Det är bara svaga människor som blir sjuka? Men alltså nej. Nej. Eller jo, fast ändå nej.
 
Det hade varit så mycket enklare att leva ett "vanligt" liv. Det hade varit så mycket enklare att bara flyta med. Att slippa ge med sig för den psykiska sjukdomen. När man egentligen vill, tycker och känner motsatsen. Att slippa alla jobbiga tankar som hoppar på en, skippa att plåga sig själv, slåss och kämpa för att ta sig igenom en enkel dag. Det hade varit så mycket enklare.
 
 
 
 
Att leva med en psykisk sjukdom är att vara stark. Att fighta mot en psykisk sjukdom är att vara ännu starkare. Att ta sig ur en psykisk sjukdom är att vara starkare än starkast. Vi hade lika gärna kunnat lagt oss ner och gett upp. Så sluta döm - om du är en av dem. Och sluta tro att du är svag - om du är en av de som fightar. 



#reminder

 
 
 
Det här har varit mitt favorit-quote i flera år. Jag har faktiskt designat ytterligare en bild till detta förr, här. Det är verkligen en himla fin ordvits. Så klockren, så sann. You can not spell beautiful without be u. Och det stämmer så väl. 



Fortis et liber. Stark och fri

Nu har den suttit på min rygg i fem år. Plus en dag för att vara exakt. 1828 dagar. Den där tatueringen som betyder himla mycket för mig. Igår, idag och imorgon. Den som sitter där för att påminna mig själv: om vart jag varit, hur långt jag kommit och vilken riktning jag ska fortsätta hålla. 
 
 
Den där tatueringen har hjälpt mig mycket. Då var jag långt ifrån där. Påväg, men inte där. Jag printade in någonting som jag önskade var jag. Något jag skulle leva efter och sträva efter. Något jag skulle bevisa för både mig själv och världen. För jag kunde ju inte gå omkring med en text på min rygg som vara raka motsatsen till den jag var? Vad skulle jag då svara om någon frågade vad min tatuering stod för? 
 
Min tatuering sa att jag var stark och fri. Jag ville bli stark och fri. Mer eller mindre. Och jag blev det. Förr eller senare, mer eller mindre. Idag visar jag stolt upp min tatuering. För tusan vad jag varit stark. 
 



#reminder

 



#reminder

 
A och O här i livet. Att ta hand om sig själv och sin kropp. För om kroppen slutar fungera - slutar även mycket runtomkring. Vad som är att 'ta hand om kroppen' är olika från individ till individ, olika från dag till dag. Det kan handla om att stärka kroppen genom styrketräning, rasta av den genom kondtition - men det kan också betyda att unna den att vila. Vad behöver just Du idag? Vad behöver just Du och Din kropp för att må bra? Kanske behöver ni just ingenting, eller kanske behöver ni en riktig energikick? Unna dig det - om du har tid och möjlighet, när du har tid och möjlighet ❤︎
 
 



Om nyårslöften och sånt

Årets sista dag. Det känns sjukt att tvåtusensexton snart är historia. Jag gillade tvåtusensexton. Inte bara för att jag gillar jämna tal och är lite smått skraj för udda. Det var ett jäkla bra år. Allra mest för att vi fick behålla våran 12-åriga vovve med hjärtfel i livet hela året ut - utan några stora problem, vilket jag aldrig hade trott. Annars flöt livet på himla bra också. Fullspeckat och mer eller mindre stressigt om vartannat som vanligt - men det flöt ändå himla bra. Jag spår redan nu några jobbiga stunder tvåtusensjutton kan komma att bjuda på - men om man bortster från det så hoppas jag att tvåtusensjutton kan bli ett snällt år det med. 
 
 


Nyårslöfte - Ett brutet och ett nytt

 

Mina tankar kring nyårslöften

 När det gäller nyårslöften har jag blandade känslor. På ett vis tycker jag bara att det är ett dumt påhitt som ger den ena ångest över sitt misslyckande eller leder den andra genom en ond spiral rakt ner i fällan. Jag vet hur ett löfte kan spåra och ta livet ifrån en. Men det kan också vara ett tillfälle att tänka igenom hur man vill att det nya året ska se ut. Hur man vill att livet ska se ut. Det är ett bra tillfälle att ge sig själv en nystart. Men nyårslöften är inte till för att ta livet ifrån dig. De är till för att förändra livet till det positiva. Så ska du ge dig själv ett nyårslöfte: Ge dig ett rimligt sådant, något som kommer gynna dig något och något som kan göra livet lite bättre. Sätt inte nyårslöftet som ett strikt tvång - utan se det snarare som någonting att jobba på. Någonting som kommer att fungera.
 

Mitt nyårslöfte för 2016 - ett brutet sådant

"Mitt nyårslöfte i år gör ont, men jag tror det är jäkligt nyttigt" skrev jag i fjol. Jag satte ett nyårslöfte om att välja bort något ur mitt fullspäckade liv. Det stod mellan hästen eller bloggen - två tidskrävande intressen. Och egentligen även mellan min egen träning. Mitt nyårslöfte i fjol kan ni läsa här här.
 
 

Jag tänker inte välja bort någonting jag tycker om

Jag bröt dock årets nyårslöfte. Men nyårslöften är till för att brytas. Right? Jag insåg nämligen att jag aldrig skulle vara jag utan min häst, utan min blogg eller utan träningen. Även att det skulle kunna stressa mig in i väggen vissa stunder. Livet skulle liksom inte vara komplett utan något av de. Det skulle saknas en bit. Och det är inget liv jag vill leva heller. Istället för att stryka någonting helt, så har jag valt att behålla allt - fast i mindre doser.
 
 

Mitt nyårslöfte för 2017 - ett rimligt sådant

Mitt nyårslöfte för 2017 blir att fortsätta finna min balans mellan jobb, häst, egen träning, blogg, nära och kära och nöjen - en balans som fungerar i längden. Och jag tycker redan att jag kommit en bra bit på vägen. Stress är inte längre mitt normaltillständ - även att jag är stressad mer ofta än sällan. 
 
Jag tänker inte tillåta mig själv ångest för att jag 'väljer bort' det ena eller det andra. För det gör jag inte - innerst inne. Ska jag hinna allt jämt och ständigt kommer jag inte vara närvarande och njuta någonstans. Jag är bara människa - inte superwoman - och det måste jag lära mig att acceptera. 
 

 
Har ni något snällt löfte till er själva? Eller låter ni 2017 bli löftes-fritt? ❤︎
 
 
 
 
Gott nytt år vänner! Ta hand om er, så hörs vi igen nästa år
 

 
- alla bilder är plockade ur arkivet



Ur ett annat perspektiv, ord från en vän. Vi var fler än bara jag

För ett år sedan puplicerade jag ett inlägg om att det Då var fem år sedan jag diagnoserades av Anorexia nervosa. Samma dag valde en utav mina närmsta vänner, Moa, att publicera ett liknande inlägg - fast ur hennes perspektiv. Det rörde mig något enormt. Jag har inte sett ätstörningen utifrån, jag har bara bärt på den själv. Och jag var så jäkla egoistisk, sjuk och inne i mina egna tvångstankar och min egna ångest - att jag missade hur många fler jag drog in och drabbade på ett eller annat vis. Inte skulle väl mina närmsta behöva bete sig som en mamma till ett småbarn? Och vad hade hänt om jag helt plötsligt inte vaknat en dag? Mitt liv hade inte bara varit borta - mina vänner hade förlorat en vän och det hade blivit mina föräldrar och farföräldrar som hade fått gå på min begravning. Inte tvärtom. Hur hade det påverkat dem?
 

 
"Ett sånthär inlägg är väl egentligen inte något som jag ska skriva tänker ni men att ha en kompis som sakta tynar bort framför ens ögon är något som inte är helt lätt att hantera. Och för att detta är en så pass vanlig sjukdom bland unga tjejer kan det vara bra att veta vad man ska göra om ens kompis drabbas av denna hemska sjukdom. Jag säger inte att vårat sätt var det rätta sättet men det viktiga i denna situation är - våga agera. 
 
, jag och moa på skolavslutningen 2010, när vi slutade 9an, precis innan allt drog igång ordentligt
 
 
Vi var 15-16 år när en av mina närmsta vänner Josefine började sitt maniska beteende med mat och träning. Till en början blev vi andra mest irriterade och vi började prata bakom hennes rygg om hennes beteende och sitta och stirra på henne medans hon åt för att sen diskutera det med varandra. Något som nu i efterhand kan verka konstigt vi borde kanske pratat med henne från första början istället för att ta avstånd. Detta blev nästan rent skitsnack när jag tänker tillbaka på det, men det är svårt att vara vän med någon som en gång var din bästa vän men som nu hade tynat bort till ett skal. Det är svårt att försöka låtsas att allt är som vanligt när personen inte är närvarande i varken blick eller sinne, när denne inte ens längre reagerar på dina frågor eller kommentarer utan istället säger helt från ingenstans - jag har inte varit på toa sen i fredags. Tillslut ger man liksom upp och skiter i det.
 
Månaderna och kilona försvann och ingen gjorde något, inte ens skolan (vilket jag tycker är sjukt), alla visste och pratade men hon var då så djupt nere i anorexin att hon inte riktigt hängde med när vi pratade med henne. Tillslut fick vi nog och jag och tre tjejer till gick till Josefine för att berätta att vi tänkte gå till kuratorn i ett sista hopp om att någon skulle agera (notera att vi då var i åldern 15-16 år och VI var dom som reagerade). Vi hittade henne på idrottslektionen - jag minns att hon spelade innebandy och sprang som aldrig förr. med västen som hon hela tiden drog upp då den var för stor för hennes små axlar. Hon hade aldrig varit den som hade gått in för idrott innan så denna syn var bara fel att se för oss som 1 år innan hade gjort allt för att skolka idrottslektionerna tillsammans. Läraren blev irriterad över att vi störde mitt i lektionen fast han själv sa att han var medveten om hur hon såg ut - blå, smal och ihålig.
 
, en härlig moatoa och en sjuk josefine som kämpade med att vara medvetande och social 
 
Josefine blev rasande på oss när vi berättade vad vi skulle göra och hotade att hon inte tänkte vara våran vän mer om vi gick dit. Vi visste redan innan att reaktionen skulle bli just så men vi visste också att det inte fanns någon chans att hon skulle ta tag i detta själv. Och detta samtal med kuratorn ledde senare samma dag till att hon blev inlagd på sjukhuset och diagnoserad med anorexia med livet hängande på en skör tråd. Så VÅGA gör något, hon hatar oss inte idag, hon är snarare tacksam för sitt liv. 
 
När Josefine lades in vägde hon 37kg och hade förmodligen varit död inom ett par veckor om vi inte hade gjort just detta - agerat. Hon är idag frisk och har bra vanor och skriver om sin tid som sjuk som en uppmuntran för andra som kämpar med denna fruktansvärt hemska sjukdomen på sin blogg"
 
 

 
Jag är evigt tacksam de som stod vid min sida före anorexin, genom anorexin och som fortfarande finns kvar - trots allt. Trots det skal jag blev och trots den idiot jag som så ofta kunde vara. Trots att jag inte hade mycket att bidra med. De är guld värda - och de har mer eller mindre varit med och räddat mitt liv ❤︎
 
 
 



Jag är inte perfekt - jag bara väljer att fokusera på det bättre

 
 
 
Att många målar upp det nästintill perfekta, om inte över-perfekta, livet på sin blogg och instagram. Det är väl inget nytt samtalsämne. För det är det vi många gör. Så glatt, så fint, så energifyllt och så problemlöst. Man kan älska det, eller så kan man hata det. Man kan välja att inspireras eller så kan man välja att avundas. Man välja att enbart läsa och se det som syns, eller så kan man även läsa mellan raderna ibland. 
 
Mitt liv är inte perfekt. Och inte jag heller. Jag bara väljer att fokusera på det bättre. Dels för egen skull och dels för andras. Inte för att jag vill lura mig själv eller någon annan. Lixom dölja att det inte finns dalar. Och inte för jag gör det heller. För jag hittar inte på en verklighet - jag bara väljer att visa upp det bättre. 
 
Med bloggen vill jag göra mig själv och andra glada. Att man ska kunna gå in här och bli just glad. Jag vill gräva fram det positiva i livet och fokusera på det. Även att jag kanske inte tänkte på saken som positiv till en början. För när jag skriver saker och ting positivt - så blir jag automatiskt mer positiv. Och att vara positiv är ju välkänt att det är positivt för hälsan. Det vore ju dessutom himla fint om jag även kunde föra vidare det till någon annan. 
 
Men det betyder inte att jag inte har gråa tider. För det har jag. Precis som alla andra. Det betyder heller inte att jag bara är positiv. För det är jag inte. Jag är människa. Precis som du och jag. Precis som vi. Jag har ett psyke som svajar från och till och jag har flera gånger gjort en u-sväng innan jag krashar rakt in i väggen. Jag har stunder då jag vill sjunka under jorden och försvinna någonstans utom denna värld - men jag har också många stunder då jag känner mig som värsta Queen of the world. Jag har dagar som flyter på i hundratjugoknyck - men jag har även dagar som snarare känns som om de går baklänges. 
 
Jag försöker inte förklara att mitt liv egentligen är värdelöst och att jag egentligen mår piss-skit. För så är det inte. Absolut inte! Jag gillar mitt liv. Mer eller mindre varje dag. Oftast mer. Men jag är inte perfekt för det. Och det kan vara viktigt att prata om. Dels för egen del och dels för andras. Har jag hört, och jag håller med!
 



Låt oss prata om Hälsa

Jag vill klinga i glaset och hålla tal. Eller nej, jag vill sätta ner foten och skrika ut. Högt så ingen kan missa det. Detta kräver uppmärksamhet, för detta är viktigt. Jag tycker att hälsa har spårat ur. Långt utanför spår. Sådär långt som jag en gång i tiden drog hälsa, att inte längre blev hälsosamt. För hälsa är inte längre hälsa. Iallafall inte i dagens samhälle och hur många av oss tolkar ordet. Hälsa har blivit en knasig bild vi målat upp av allt vi matas med i media. Att vara "hälsosam" idag verkar mer eller mindre handla om att ständigt vara stressad, plåga sig igenom dagen för att helatiden försöka uppnå någonting som dagens samhälle kallar "perfekt". Alltså perfekt utåt sett. 
 
Men att stressa är inte hälsosamt. Iallafall inte om det pågår ständigt och under en längre period. Det är inte nyttigt någontstans. Det kan vara en riktig hälsofara. Så snälla, lyssna här: Hälsa är inte att vara på gymmet jämt och ständigt, dricka cola zero, tacka nej till fika, ha den största bicepsen, ta mest i bänkpress och enbart äta kyckling och ris.
Det kan vara hälsosamt att slänga in ett extra träningspass, det kan vara hälsosamt att cykla till och från jobbet, det kan vara hälsosamt att trappa ner på socker och slänga in mer grönt i middagen. Det kan vara hälsosamt att ge sig ut på en löprunda, baka kakor med allternativ till socker och mjöl, pressa sig lite då och då på gymmet och gå upp tidigt om morgnarna för att leva lite extra. Det kan vara - men det behöver inte alltid vara det. 
 
Det kan också vara hälsosamt att ta en drink på stan med vänner en tisdag. Det kan vara hälsosamt att åka och hälsa på farmor och fafar för att kolla i gamla album. Det kan vara hälsosamt att måla naglarna i en färg du tycker om. Det kan vara hälsosamt att slå en pling till en vän. Det kan vara hälsosamt att välja klassisk husmanskost framför en energifattig sallad. Och det kan vara hälsosamt att kasta sig i sängen, titta rakt upp i taket och bara ligga där. 
 
Det behöver inte vara hälsosamt att springa en mil. Det kan vara mycket hälsosammare att vara på gymmet två dagar i veckan än fem. Och det kan vara mycket hälsosammare att ta en macka med ost än den där proteinshaken. 
 
 
 
Det finns inga rätt och fel när det gäller hälsa. Inga pekpinnar, förbud eller påbud. Hälsa är synonym med välmående. Att må bra. Inte med en fettlös kropp, hårt gladiatortränande och att ligga på ett underskott av kalorier. Glöm aldrig det. Det handlar om att lyssna inåt. Vad du behöver här och nu. Vad du, din kropp och ditt psyke mår bra utav - det är hälsa. Och varje människa är unik.  



Jag stod framför spegeln och jag ville förändra precis allt som jag såg i den

 
Du är född med liten överdel. Små bröst, halvbeniga axlar och smala armar. Det är bara idioter till killar som dömer efter tuttarna. Din underdel är inte fet, den är bara lite större i jämförelse med din lilla överdel. Men det är okej. Det är faktiskt jäkla snyggt. Du har rumpa, var glad för det. Vet du hur många som önskar att det kunde växa lite där. Låt den glänsa. Och nej, du behöver inte gå ner i vikt för att få din nederdel att matcha din överdel. Man kan inte punktförbränna. Hela du kommer att krympa. Hela du kommer att försvinna. Du är byggd så. Och det är förjäkla fint som det är. Och det där fläsket på magen som du ser, det finns inte ens. Det kallas hud och det är mänskligt. Och hade det funnits, hade det ändå varit okej.
 
2010-08-22 - en femtonårig josefine halvvägs ner i skiten
 
Och vet du hur jäklarns fint det är med fräknar? Hur fräscht det ser ut. Och hur charmigt det ändå kan vara med vita ögonfransar ibland. Du behöver inte vara brunast på stranden. Du är lite blekare. Du är blond och fräknig. Men det är jäkla fint. Och det är så just du ser ut. 
 
 
Du behöver inte bli någon annan än dig själv. Du kanske inte är bäst, men du är bra. Alla tittar inte på dig, precis som du inte tittar på alla andra. Folk ser inte dina små missar. Det är bara du och din livliga fantasi som skapat dem, och låter de trycka ner dig totalt. Folk bryr sig inte. Folk kommer bara att få se att du är svag. Om du fortsätter att gå på den smala, krokiga stig du börjat. 
 
Det är din personlighet som får dig att lysa, inte en kropp i perfektion. Du är viktig och du behövs. Inte bara skalet utav dig, utan ett livs levande du. 
 
 
Snälla stanna nu, innan det är försent. Snälla stanna där du är, eller vänd tillbaka. För du dög precis som du var.
 

 
Idag när jag kollar på dessa bilder, ser jag en söt liten Josefine. Om man bortser från osäkerheten som lyser rakt igenom mig. Jag önskar att jag hade publicerat fler utav dessa. Men då kände jag mig ful, tjock och äcklig. Liksom sådär äcklig att jag knappt borde finnas. Ivägen, nivet. Jag ville förändra precis allting som var jag. Och jag hade bestämt mig för att göra det. Göra det egentligen omöjliga. Och jag hade precis påbörjat den onda spiraler som ledde mig rakt ner i anorexin. Där jag aldrig blev nöjd, utan mina fel och brister bara växte större. De fel som egentligen inte fanns, utan som bara jag hade skapat. Det är sjukt hur det kan vara.
 
Samtidigt som jag blir så jäklarns arg på mig själv, så kan jag inte låta bli att tycka synd om mig själv. Jag var så liten, på alla sätt och vis. Jag var ju förfasiken bara 15 år gammal. Ung och skör. Om mitt nutida jag bara hade kunnat få prata med mig själv då. Så kanske jag hade haft mer liv i mina tonår, än vad jag har att titta tillbaka på nu. 



Äldre skit