#reminder

 



#reminder

 
A och O här i livet. Att ta hand om sig själv och sin kropp. För om kroppen slutar fungera - slutar även mycket runtomkring. Vad som är att 'ta hand om kroppen' är olika från individ till individ, olika från dag till dag. Det kan handla om att stärka kroppen genom styrketräning, rasta av den genom kondtition - men det kan också betyda att unna den att vila. Vad behöver just Du idag? Vad behöver just Du och Din kropp för att må bra? Kanske behöver ni just ingenting, eller kanske behöver ni en riktig energikick? Unna dig det - om du har tid och möjlighet, när du har tid och möjlighet ❤︎
 
 



Om nyårslöften och sånt

Årets sista dag. Det känns sjukt att tvåtusensexton snart är historia. Jag gillade tvåtusensexton. Inte bara för att jag gillar jämna tal och är lite smått skraj för udda. Det var ett jäkla bra år. Allra mest för att vi fick behålla våran 12-åriga vovve med hjärtfel i livet hela året ut - utan några stora problem, vilket jag aldrig hade trott. Annars flöt livet på himla bra också. Fullspeckat och mer eller mindre stressigt om vartannat som vanligt - men det flöt ändå himla bra. Jag spår redan nu några jobbiga stunder tvåtusensjutton kan komma att bjuda på - men om man bortster från det så hoppas jag att tvåtusensjutton kan bli ett snällt år det med. 
 
 


Nyårslöfte - Ett brutet och ett nytt

 

Mina tankar kring nyårslöften

 När det gäller nyårslöften har jag blandade känslor. På ett vis tycker jag bara att det är ett dumt påhitt som ger den ena ångest över sitt misslyckande eller leder den andra genom en ond spiral rakt ner i fällan. Jag vet hur ett löfte kan spåra och ta livet ifrån en. Men det kan också vara ett tillfälle att tänka igenom hur man vill att det nya året ska se ut. Hur man vill att livet ska se ut. Det är ett bra tillfälle att ge sig själv en nystart. Men nyårslöften är inte till för att ta livet ifrån dig. De är till för att förändra livet till det positiva. Så ska du ge dig själv ett nyårslöfte: Ge dig ett rimligt sådant, något som kommer gynna dig något och något som kan göra livet lite bättre. Sätt inte nyårslöftet som ett strikt tvång - utan se det snarare som någonting att jobba på. Någonting som kommer att fungera.
 

Mitt nyårslöfte för 2016 - ett brutet sådant

"Mitt nyårslöfte i år gör ont, men jag tror det är jäkligt nyttigt" skrev jag i fjol. Jag satte ett nyårslöfte om att välja bort något ur mitt fullspäckade liv. Det stod mellan hästen eller bloggen - två tidskrävande intressen. Och egentligen även mellan min egen träning. Mitt nyårslöfte i fjol kan ni läsa här här.
 
 

Jag tänker inte välja bort någonting jag tycker om

Jag bröt dock årets nyårslöfte. Men nyårslöften är till för att brytas. Right? Jag insåg nämligen att jag aldrig skulle vara jag utan min häst, utan min blogg eller utan träningen. Även att det skulle kunna stressa mig in i väggen vissa stunder. Livet skulle liksom inte vara komplett utan något av de. Det skulle saknas en bit. Och det är inget liv jag vill leva heller. Istället för att stryka någonting helt, så har jag valt att behålla allt - fast i mindre doser.
 
 

Mitt nyårslöfte för 2017 - ett rimligt sådant

Mitt nyårslöfte för 2017 blir att fortsätta finna min balans mellan jobb, häst, egen träning, blogg, nära och kära och nöjen - en balans som fungerar i längden. Och jag tycker redan att jag kommit en bra bit på vägen. Stress är inte längre mitt normaltillständ - även att jag är stressad mer ofta än sällan. 
 
Jag tänker inte tillåta mig själv ångest för att jag 'väljer bort' det ena eller det andra. För det gör jag inte - innerst inne. Ska jag hinna allt jämt och ständigt kommer jag inte vara närvarande och njuta någonstans. Jag är bara människa - inte superwoman - och det måste jag lära mig att acceptera. 
 

 
Har ni något snällt löfte till er själva? Eller låter ni 2017 bli löftes-fritt? ❤︎
 
 
 
 
Gott nytt år vänner! Ta hand om er, så hörs vi igen nästa år
 

 
- alla bilder är plockade ur arkivet



Ur ett annat perspektiv, ord från en vän. Vi var fler än bara jag

För ett år sedan puplicerade jag ett inlägg om att det Då var fem år sedan jag diagnoserades av Anorexia nervosa. Samma dag valde en utav mina närmsta vänner, Moa, att publicera ett liknande inlägg - fast ur hennes perspektiv. Det rörde mig något enormt. Jag har inte sett ätstörningen utifrån, jag har bara bärt på den själv. Och jag var så jäkla egoistisk, sjuk och inne i mina egna tvångstankar och min egna ångest - att jag missade hur många fler jag drog in och drabbade på ett eller annat vis. Inte skulle väl mina närmsta behöva bete sig som en mamma till ett småbarn? Och vad hade hänt om jag helt plötsligt inte vaknat en dag? Mitt liv hade inte bara varit borta - mina vänner hade förlorat en vän och det hade blivit mina föräldrar och farföräldrar som hade fått gå på min begravning. Inte tvärtom. Hur hade det påverkat dem?
 

 
"Ett sånthär inlägg är väl egentligen inte något som jag ska skriva tänker ni men att ha en kompis som sakta tynar bort framför ens ögon är något som inte är helt lätt att hantera. Och för att detta är en så pass vanlig sjukdom bland unga tjejer kan det vara bra att veta vad man ska göra om ens kompis drabbas av denna hemska sjukdom. Jag säger inte att vårat sätt var det rätta sättet men det viktiga i denna situation är - våga agera. 
 
, jag och moa på skolavslutningen 2010, när vi slutade 9an, precis innan allt drog igång ordentligt
 
 
Vi var 15-16 år när en av mina närmsta vänner Josefine började sitt maniska beteende med mat och träning. Till en början blev vi andra mest irriterade och vi började prata bakom hennes rygg om hennes beteende och sitta och stirra på henne medans hon åt för att sen diskutera det med varandra. Något som nu i efterhand kan verka konstigt vi borde kanske pratat med henne från första början istället för att ta avstånd. Detta blev nästan rent skitsnack när jag tänker tillbaka på det, men det är svårt att vara vän med någon som en gång var din bästa vän men som nu hade tynat bort till ett skal. Det är svårt att försöka låtsas att allt är som vanligt när personen inte är närvarande i varken blick eller sinne, när denne inte ens längre reagerar på dina frågor eller kommentarer utan istället säger helt från ingenstans - jag har inte varit på toa sen i fredags. Tillslut ger man liksom upp och skiter i det.
 
Månaderna och kilona försvann och ingen gjorde något, inte ens skolan (vilket jag tycker är sjukt), alla visste och pratade men hon var då så djupt nere i anorexin att hon inte riktigt hängde med när vi pratade med henne. Tillslut fick vi nog och jag och tre tjejer till gick till Josefine för att berätta att vi tänkte gå till kuratorn i ett sista hopp om att någon skulle agera (notera att vi då var i åldern 15-16 år och VI var dom som reagerade). Vi hittade henne på idrottslektionen - jag minns att hon spelade innebandy och sprang som aldrig förr. med västen som hon hela tiden drog upp då den var för stor för hennes små axlar. Hon hade aldrig varit den som hade gått in för idrott innan så denna syn var bara fel att se för oss som 1 år innan hade gjort allt för att skolka idrottslektionerna tillsammans. Läraren blev irriterad över att vi störde mitt i lektionen fast han själv sa att han var medveten om hur hon såg ut - blå, smal och ihålig.
 
, en härlig moatoa och en sjuk josefine som kämpade med att vara medvetande och social 
 
Josefine blev rasande på oss när vi berättade vad vi skulle göra och hotade att hon inte tänkte vara våran vän mer om vi gick dit. Vi visste redan innan att reaktionen skulle bli just så men vi visste också att det inte fanns någon chans att hon skulle ta tag i detta själv. Och detta samtal med kuratorn ledde senare samma dag till att hon blev inlagd på sjukhuset och diagnoserad med anorexia med livet hängande på en skör tråd. Så VÅGA gör något, hon hatar oss inte idag, hon är snarare tacksam för sitt liv. 
 
När Josefine lades in vägde hon 37kg och hade förmodligen varit död inom ett par veckor om vi inte hade gjort just detta - agerat. Hon är idag frisk och har bra vanor och skriver om sin tid som sjuk som en uppmuntran för andra som kämpar med denna fruktansvärt hemska sjukdomen på sin blogg"
 
 

 
Jag är evigt tacksam de som stod vid min sida före anorexin, genom anorexin och som fortfarande finns kvar - trots allt. Trots det skal jag blev och trots den idiot jag som så ofta kunde vara. Trots att jag inte hade mycket att bidra med. De är guld värda - och de har mer eller mindre varit med och räddat mitt liv ❤︎
 
 
 



Jag är inte perfekt - jag bara väljer att fokusera på det bättre

 
 
 
Att många målar upp det nästintill perfekta, om inte över-perfekta, livet på sin blogg och instagram. Det är väl inget nytt samtalsämne. För det är det vi många gör. Så glatt, så fint, så energifyllt och så problemlöst. Man kan älska det, eller så kan man hata det. Man kan välja att inspireras eller så kan man välja att avundas. Man välja att enbart läsa och se det som syns, eller så kan man även läsa mellan raderna ibland. 
 
Mitt liv är inte perfekt. Och inte jag heller. Jag bara väljer att fokusera på det bättre. Dels för egen skull och dels för andras. Inte för att jag vill lura mig själv eller någon annan. Lixom dölja att det inte finns dalar. Och inte för jag gör det heller. För jag hittar inte på en verklighet - jag bara väljer att visa upp det bättre. 
 
Med bloggen vill jag göra mig själv och andra glada. Att man ska kunna gå in här och bli just glad. Jag vill gräva fram det positiva i livet och fokusera på det. Även att jag kanske inte tänkte på saken som positiv till en början. För när jag skriver saker och ting positivt - så blir jag automatiskt mer positiv. Och att vara positiv är ju välkänt att det är positivt för hälsan. Det vore ju dessutom himla fint om jag även kunde föra vidare det till någon annan. 
 
Men det betyder inte att jag inte har gråa tider. För det har jag. Precis som alla andra. Det betyder heller inte att jag bara är positiv. För det är jag inte. Jag är människa. Precis som du och jag. Precis som vi. Jag har ett psyke som svajar från och till och jag har flera gånger gjort en u-sväng innan jag krashar rakt in i väggen. Jag har stunder då jag vill sjunka under jorden och försvinna någonstans utom denna värld - men jag har också många stunder då jag känner mig som värsta Queen of the world. Jag har dagar som flyter på i hundratjugoknyck - men jag har även dagar som snarare känns som om de går baklänges. 
 
Jag försöker inte förklara att mitt liv egentligen är värdelöst och att jag egentligen mår piss-skit. För så är det inte. Absolut inte! Jag gillar mitt liv. Mer eller mindre varje dag. Oftast mer. Men jag är inte perfekt för det. Och det kan vara viktigt att prata om. Dels för egen del och dels för andras. Har jag hört, och jag håller med!
 



Låt oss prata om Hälsa

Jag vill klinga i glaset och hålla tal. Eller nej, jag vill sätta ner foten och skrika ut. Högt så ingen kan missa det. Detta kräver uppmärksamhet, för detta är viktigt. Jag tycker att hälsa har spårat ur. Långt utanför spår. Sådär långt som jag en gång i tiden drog hälsa, att inte längre blev hälsosamt. För hälsa är inte längre hälsa. Iallafall inte i dagens samhälle och hur många av oss tolkar ordet. Hälsa har blivit en knasig bild vi målat upp av allt vi matas med i media. Att vara "hälsosam" idag verkar mer eller mindre handla om att ständigt vara stressad, plåga sig igenom dagen för att helatiden försöka uppnå någonting som dagens samhälle kallar "perfekt". Alltså perfekt utåt sett. 
 
Men att stressa är inte hälsosamt. Iallafall inte om det pågår ständigt och under en längre period. Det är inte nyttigt någontstans. Det kan vara en riktig hälsofara. Så snälla, lyssna här: Hälsa är inte att vara på gymmet jämt och ständigt, dricka cola zero, tacka nej till fika, ha den största bicepsen, ta mest i bänkpress och enbart äta kyckling och ris.
Det kan vara hälsosamt att slänga in ett extra träningspass, det kan vara hälsosamt att cykla till och från jobbet, det kan vara hälsosamt att trappa ner på socker och slänga in mer grönt i middagen. Det kan vara hälsosamt att ge sig ut på en löprunda, baka kakor med allternativ till socker och mjöl, pressa sig lite då och då på gymmet och gå upp tidigt om morgnarna för att leva lite extra. Det kan vara - men det behöver inte alltid vara det. 
 
Det kan också vara hälsosamt att ta en drink på stan med vänner en tisdag. Det kan vara hälsosamt att åka och hälsa på farmor och fafar för att kolla i gamla album. Det kan vara hälsosamt att måla naglarna i en färg du tycker om. Det kan vara hälsosamt att slå en pling till en vän. Det kan vara hälsosamt att välja klassisk husmanskost framför en energifattig sallad. Och det kan vara hälsosamt att kasta sig i sängen, titta rakt upp i taket och bara ligga där. 
 
Det behöver inte vara hälsosamt att springa en mil. Det kan vara mycket hälsosammare att vara på gymmet två dagar i veckan än fem. Och det kan vara mycket hälsosammare att ta en macka med ost än den där proteinshaken. 
 
 
 
Det finns inga rätt och fel när det gäller hälsa. Inga pekpinnar, förbud eller påbud. Hälsa är synonym med välmående. Att må bra. Inte med en fettlös kropp, hårt gladiatortränande och att ligga på ett underskott av kalorier. Glöm aldrig det. Det handlar om att lyssna inåt. Vad du behöver här och nu. Vad du, din kropp och ditt psyke mår bra utav - det är hälsa. Och varje människa är unik.  



Jag stod framför spegeln och jag ville förändra precis allt som jag såg i den

 
Du är född med liten överdel. Små bröst, halvbeniga axlar och smala armar. Det är bara idioter till killar som dömer efter tuttarna. Din underdel är inte fet, den är bara lite större i jämförelse med din lilla överdel. Men det är okej. Det är faktiskt jäkla snyggt. Du har rumpa, var glad för det. Vet du hur många som önskar att det kunde växa lite där. Låt den glänsa. Och nej, du behöver inte gå ner i vikt för att få din nederdel att matcha din överdel. Man kan inte punktförbränna. Hela du kommer att krympa. Hela du kommer att försvinna. Du är byggd så. Och det är förjäkla fint som det är. Och det där fläsket på magen som du ser, det finns inte ens. Det kallas hud och det är mänskligt. Och hade det funnits, hade det ändå varit okej.
 
2010-08-22 - en femtonårig josefine halvvägs ner i skiten
 
Och vet du hur jäklarns fint det är med fräknar? Hur fräscht det ser ut. Och hur charmigt det ändå kan vara med vita ögonfransar ibland. Du behöver inte vara brunast på stranden. Du är lite blekare. Du är blond och fräknig. Men det är jäkla fint. Och det är så just du ser ut. 
 
 
Du behöver inte bli någon annan än dig själv. Du kanske inte är bäst, men du är bra. Alla tittar inte på dig, precis som du inte tittar på alla andra. Folk ser inte dina små missar. Det är bara du och din livliga fantasi som skapat dem, och låter de trycka ner dig totalt. Folk bryr sig inte. Folk kommer bara att få se att du är svag. Om du fortsätter att gå på den smala, krokiga stig du börjat. 
 
Det är din personlighet som får dig att lysa, inte en kropp i perfektion. Du är viktig och du behövs. Inte bara skalet utav dig, utan ett livs levande du. 
 
 
Snälla stanna nu, innan det är försent. Snälla stanna där du är, eller vänd tillbaka. För du dög precis som du var.
 

 
Idag när jag kollar på dessa bilder, ser jag en söt liten Josefine. Om man bortser från osäkerheten som lyser rakt igenom mig. Jag önskar att jag hade publicerat fler utav dessa. Men då kände jag mig ful, tjock och äcklig. Liksom sådär äcklig att jag knappt borde finnas. Ivägen, nivet. Jag ville förändra precis allting som var jag. Och jag hade bestämt mig för att göra det. Göra det egentligen omöjliga. Och jag hade precis påbörjat den onda spiraler som ledde mig rakt ner i anorexin. Där jag aldrig blev nöjd, utan mina fel och brister bara växte större. De fel som egentligen inte fanns, utan som bara jag hade skapat. Det är sjukt hur det kan vara.
 
Samtidigt som jag blir så jäklarns arg på mig själv, så kan jag inte låta bli att tycka synd om mig själv. Jag var så liten, på alla sätt och vis. Jag var ju förfasiken bara 15 år gammal. Ung och skör. Om mitt nutida jag bara hade kunnat få prata med mig själv då. Så kanske jag hade haft mer liv i mina tonår, än vad jag har att titta tillbaka på nu. 



För två år sedan dansade vi bal, året var 2014

 
Det dyker upp balbilder var och varannan stans tycker jag nu. Och jag kan inte låta bli att avundas. Jag vill göra det igen. Och jag blir lite smått arg på mig själv som inte bara vill göra igen, utan faktiskt göra om. Jag önskar att jag hade tagit tag i måtten på min kinesiska klänning som inte alls stämde när den kom, frillan var to-die-for bakifrån (tack som tusan linn för den) men framifrån har jag svårt att känna mig klädd i allt, vågat gått mer all in på smink och accesoarer, och framförallt: vågat umgås mer med alla halvt okände människor i min tillfälliga hemstad. Att jag inte hade varit en sådan "det löser sig person" och tidsoptimist - utan istället tagit tag i allt, ordentligt och i tid. Jag önskar att jag inte tackat ja till att provjobba dagen efter. Valet kändes rätt då, jag blir lixom inte dålig dagen efter, men jag önskar i efterhand att jag traskat barfota hem ytterligare några timmar senareMed pojken i ena handen och vinflaskan i den andra. Och jag önskar mest av allt att jag hade gjort hela alltet tillsammans med mina närmsta vänner.
 
Vi hade skitkul, men en del av mig kommer föralltid ångra allt jag och mina jäklarns hjärnspöken inte vågade - och det är så himla onödigt!
 
Jag minns att Linn sa till mig att "man ser bara sin pojkvän så fin en gång i livet eller två: när man dansar bal och när man gifter sig" Och jag förstår nog lite mer vad hon menade nu
 

 
Är det du som dansar bal i år, eller har du det framför dig något utav kommande år, så är mitt bästa tips: Släpp allt, lev i nuet, våga känna dig fin, våga ta plats, våga skin som den solstråle du är. För det är lite det jag ångrar att jag inte gjorde. Lev den dagen påriktigt, fullt ut. Det är förtusan once in a lifetime - det finns ingenting att vänta på ❤



“You've got every right to a beautiful life” - Selena gomez

 
Sex stycken till genom kameralinsen från Sthlms-helgen 6-8 maj. Det var så sjuktligt jäkla avkopplande att bara hänga med två favoriter: min sedan två år tillbaka nyfunna bestie Emma och hennes pojkvän i min favoritstad numero uno: Estocolmo. Kanske just därför jag somnade med feber häromdagen och bär på en förkylning. Det brukar ju funka så. När man släpper allt efter en stressig period. Men det är okej. Det är bara att låta kroppen ta sin tid att hamna på spår igen. Jag må ha ett evigt späckat schema (som jag trivs jäkligt bra med för det mesta, bör tilläggas), men det gäller att våga släppa de där små "extra tingen" man faktiskt inte behöver ta just idag. Och våga acceptera det :]



Favorit i repris: Se och lär ✴ mina fyrbenta vänner är mina största förebilder

 
Det finns inga själar som ger mig mer inspiration än mina fyrbenta vänner. Kanske för att de lever efter naturen och inte efter hur något samhälle har talat om för dem hur de ska vara. Den ena är livsnjutare och jäkligt klok, den andra är hoppsan hejsan, den tredje gör som den vill och den fjärde är jäkligt tacksam. Och så har vi den femte: denna här ↑. Milou, knappt 400 dagar gammal och liten kissemiss. Antingen så går det i hundratjugoknyck med sladd i kurvan, eller så ligger man som en boll i fotöljen och ser ut som om man har sovit i hundra år. Men man är oxå en höjdare på att pussas eller att ta hand om den som känner sig lite nere - fyrbenting som tvåbenting. Världens góaste lilla kisse. 
 
Så. Nu tycker jag vi lever dagen som lilla Milou! 
 

 
- inlägget är favorit i repris från förra året. orginalinlägg hittar ni här



Grattis på födelsedagen, finaste vän

 
Idag skulle du ha blivit tjugonio. Och jag är helt övertygad om att du hade blivit tjugonio, och många fler år därefter. Världens finaste, klokaste och härligaste vän. Det sjuka är att jag fortfarande tror att du finns. Att vi snart ses igen, att jag får borra in mitt huvud i din päls och bara få känna mig sådär trygg som bara du kunde få en att göra, skratta åt dina genomtänkta smyg-bus och fortsätta lära mig av den livsnjutaren du var. Det gick för fort den där dagen i somras, vi hann ju aldrig säga hejdå. Fast visserligen, för mig kommer du alltid att finnas. Och jag kommer alltid kalla dig min förebild och "extra farfar". 
 
 
Grattis på födelsedagen vännen, jag saknar dig. Idag tänker jag på dig. 



Dagens ord: må bra, skynda långsamt och kärlek

 
Ledig onsdag. Jag är entligen frisk, okej, lite småsnuvig, men vem tusan har dött av det, efter en dryg vecka med feber, torrhosta och annat bajs. Det är nästan skrattretande hur liten man känner sig när man är sjuk och hur litet hopp man faktiskt har om att man någonsin kommer att bli frisk igen. Haha. Men nu är jag återigen på banan och livet känns himla gött faktiskt. Jag är tacksam. 
 
 
Dagens ord är 'må bra', 'skynda långsamt' och 'kärlek'. Må bra och skynda långsamt som i att inte ta på sig för mycket och andas genom dagen - istället för att köra all in med ett liv som går i hundratjugo-knyck, som jag annars är förjäkla bra på att göra. Jag tänker låta min kropp slappna av, utan minsta uppstressning, och få starta friskheten hyffsat lugnt och stilla. Precis som jag tror att den behöver. Och kärlek som i att hänga med nära och kära - både sådana som går på fyra ben och de som går på två. 
 
 
Har låtit kroppen sova i nio timmar, kört långfrulle och datorhäng hela förmiddagen. Bara slö-surfat och låtit tiden slösas lite. I gosiga mjukisbyxor, en slapp tunn t-shirt och stickade sockar. Tänkte sticka till hästen nu och spendera några timmar där, gå en sväng på stan och shoppa present till min pappa som fyller fyrtioåtta idag, kanske ta en promenad eller ta mig till gymmet och avsluta dagen med att fira pappa ute på restaurang. Och sedan komma i säng tidigt och få sova mina timmar, för att vara redo inför morgondagens 10-timmarspass. 
 
 
Vilka ord lever du efter idag? ❤



För att sömnen är viktig.

Okej, jag tänkte börja med något nytt här i bloggen. Att slänga in en liten prioritering för veckan, när jag känner att jag behöver det. Och kanske få någon av er där ute att tänkta till och haka på - om ni så oxå känner att ni behöver!
 
Denna veckan ligger fokuset på sömnen. För att jag suger på att prioritera det, för jag vet att det egentligen är så himlans jäkla viktigt och för att jag verkligen skulle vilja bättra det. Ibland vill bara denna lilla tjeja för mycket, att tiden till att varva ner inte riktigt finns. Eller inte riktigt prioriteras. Jag vill blogga, laga mat, ta hand om min lägenhet, dejta mina nära, ha hästen, fota, träna, äta gófrulle, shoppa, rulla igenom instagram och blablablablabla. Och dessutom har jag ett jobb (tack och lov). Går jag upp senare än 7 en ledig dag, så känns det som att jag sovit bort halva dagen. Och att jag inte kommer att hinna någonting. Jag skojar inte. 
 
Men hallå, som den lilla hälsotok jag är borde jag veta bättre. Sömnen är A och O. Tillsammans med en fin balans av träning, tankar, kärlek, nöjen och kost - skapar den hälsa. Även att det är värt att ibland sätt klockan för att hinna med att både springa en sväng och pressa en färsk juice - så kan det i vissa fall vara nyttigare att ställa klockan en timma senare. Eller mer värt att komma i säng, istället för att skrubba kroppen och smörja in i en härlig bodylotion. Jag säger inte att jag kommer stryka något av mina välmående-ting - men det är totalförjudet om inte timmarna blir till. För att sova sina timmar är viktigt. Även att man ibland kan känna sig odödlig, så är vi alla dödliga. Och säger inte energin stopp först, så kanske en smäll i väggen säger det tillsist. 
 
Min pojkvän går och lägger sig klockan 22 varje kväll. Senast. Denna vecka ska jag haka på, varenda jäkla kväll. Inga jäkla excuses. Och hinner jag inte det, så ställs klockan senare. Punkt. Som i helgen tillexempelt, för då ska jag partaja. Hörde du det nu Josefine? Bra. 
 
Hur är ni på att ta hand om sömnen? Hakar ni kanske på mitt tåg och väljer sömn som fokus denna vecka? ❤
 



Där. Så långt bortom mig själv.

Där. Så längt bortom mig själv, fast ändå inside my body. Här, fast ändå inte här. Styrd av någon annan, fast ändå av mig själv. Som en robot, fast med känslor. Död, fast ändå levande. 
 
Det var jag. Jag som tappade bort mig själv 15 år gammal och var nära på att ta mitt eget liv. Jag som hade ett sjuhundratals krig pågång samtidigt inom mig. Samtidigt som jag egentligen givit upp, hundra gånger om, så fanns det ändå en någonting inom mig som sa att det fanns ett liv utanför anorexin. Jag hade ju trots allt levt det förr. Men samtidigt som jag kämpade, så visste jag inte riktigt åt vilket håll jag kämpade. Med eller mot anorexin. 
 
 
En del av mig ville fortsätta nedåt, med siktet väldigt långt ner. Egentligen längre än vad jag själv kunde se. Till en plats som inte ens existerar. Om vi inte tror på ett liv efter döden, villsäga. En del av mig trodde att det var den enda platsen där jag dög, om jag så existerade eller ej. 
 
Den andra delen visste att det fanns ett liv. Ett liv som egentligen kan låta så enkelt, men som i mina öron lät fruktansvärt skrämmande. Så pass skrämmande att jag ibland funderade på om det ens var värt det. Ni hör, jag var störd. Störd och fast i anorexins grepp. Riktigt sjuk helt enkelt. Och även att jag någonstans där inne ville dit, så låg inte siktet alltid dit. Men även att jag gav upp fler gånger än vad jag kämpade på vägen, så var det ändå dit jag kom. Och här står jag idag. I livet. För att jag trots allt vågade kämpa ibland och ta de där små sjuhelvetes jobbiga stegen. 
 
Tack Josefine, för att det fortfarande ändå fanns en bit utav dig kvar. Tack kroppen, för att du inte gav upp när jag gjorde det. Tack ödet, för jag fick gå den vägen jag gick. Och framförallt: tack till mina närmsta som alltid fanns vid min sida. Hur jobbigt det än var, och hur idiotisk jag än var. Det är tack vare oss jag finns. 
 



Det är bara jul en gång om året

Jag skrev ett liknande sådant här inlägg för två år sedan här, men jag tycker inte att det skadar att dra till med ett liknande i år igen. För jag vet att det finns så många där ute som möter julen med ångest, precis som jag gjorde för flera år sedan. 
 
Det är bullar hit, det är kakor dit, chokladbitar hit och så en jäkla massa julmat. Men ja, det är det som är julens smaker vänner. Och visst är de förjäkla underbara? Jag lovar att det ger mer ångest att hålla sig borta från den där bullen, än att faktiskt äta den. 
 
pics: pinterest - ni hittar min samling med jul-inspo här
 
 
Att "unna sig" gör så himla lite i det stora hela. Det är inte vad vi käkar på julen som gör skillnad, utan det är balansen året runt. Och inte bara balansen kring maten, utan även dina egna tankar och hur du lever spelar in. Det är inte hälsosamt att bråka med sig själv. Dessutom brukar man ju faktiskt säga att 80/20 är den hälsosammaste metoden. Det vill säga att en femtedel av maten är "skräp", medans resten är bättre mat. Och lixom julen är bara en tolftedel av hela året. Hajjar ni poängen? 
 
Så har några dumma hjärnspöken hållt dig borta från att njuta hittils, så tycker jag allt att du ska trotsa dem idag. Det är ju trots allt lucia!



Äldre skit Nyare inlägg