För två år sedan dansade vi bal, året var 2014

 
Det dyker upp balbilder var och varannan stans tycker jag nu. Och jag kan inte låta bli att avundas. Jag vill göra det igen. Och jag blir lite smått arg på mig själv som inte bara vill göra igen, utan faktiskt göra om. Jag önskar att jag hade tagit tag i måtten på min kinesiska klänning som inte alls stämde när den kom, frillan var to-die-for bakifrån (tack som tusan linn för den) men framifrån har jag svårt att känna mig klädd i allt, vågat gått mer all in på smink och accesoarer, och framförallt: vågat umgås mer med alla halvt okände människor i min tillfälliga hemstad. Att jag inte hade varit en sådan "det löser sig person" och tidsoptimist - utan istället tagit tag i allt, ordentligt och i tid. Jag önskar att jag inte tackat ja till att provjobba dagen efter. Valet kändes rätt då, jag blir lixom inte dålig dagen efter, men jag önskar i efterhand att jag traskat barfota hem ytterligare några timmar senareMed pojken i ena handen och vinflaskan i den andra. Och jag önskar mest av allt att jag hade gjort hela alltet tillsammans med mina närmsta vänner.
 
Vi hade skitkul, men en del av mig kommer föralltid ångra allt jag och mina jäklarns hjärnspöken inte vågade - och det är så himla onödigt!
 
Jag minns att Linn sa till mig att "man ser bara sin pojkvän så fin en gång i livet eller två: när man dansar bal och när man gifter sig" Och jag förstår nog lite mer vad hon menade nu
 

 
Är det du som dansar bal i år, eller har du det framför dig något utav kommande år, så är mitt bästa tips: Släpp allt, lev i nuet, våga känna dig fin, våga ta plats, våga skin som den solstråle du är. För det är lite det jag ångrar att jag inte gjorde. Lev den dagen påriktigt, fullt ut. Det är förtusan once in a lifetime - det finns ingenting att vänta på ❤



“You've got every right to a beautiful life” - Selena gomez

 
Sex stycken till genom kameralinsen från Sthlms-helgen 6-8 maj. Det var så sjuktligt jäkla avkopplande att bara hänga med två favoriter: min sedan två år tillbaka nyfunna bestie Emma och hennes pojkvän i min favoritstad numero uno: Estocolmo. Kanske just därför jag somnade med feber häromdagen och bär på en förkylning. Det brukar ju funka så. När man släpper allt efter en stressig period. Men det är okej. Det är bara att låta kroppen ta sin tid att hamna på spår igen. Jag må ha ett evigt späckat schema (som jag trivs jäkligt bra med för det mesta, bör tilläggas), men det gäller att våga släppa de där små "extra tingen" man faktiskt inte behöver ta just idag. Och våga acceptera det :]



Favorit i repris: Se och lär ✴ mina fyrbenta vänner är mina största förebilder

 
Det finns inga själar som ger mig mer inspiration än mina fyrbenta vänner. Kanske för att de lever efter naturen och inte efter hur något samhälle har talat om för dem hur de ska vara. Den ena är livsnjutare och jäkligt klok, den andra är hoppsan hejsan, den tredje gör som den vill och den fjärde är jäkligt tacksam. Och så har vi den femte: denna här ↑. Milou, knappt 400 dagar gammal och liten kissemiss. Antingen så går det i hundratjugoknyck med sladd i kurvan, eller så ligger man som en boll i fotöljen och ser ut som om man har sovit i hundra år. Men man är oxå en höjdare på att pussas eller att ta hand om den som känner sig lite nere - fyrbenting som tvåbenting. Världens góaste lilla kisse. 
 
Så. Nu tycker jag vi lever dagen som lilla Milou! 
 

 
- inlägget är favorit i repris från förra året. orginalinlägg hittar ni här



Grattis på födelsedagen, finaste vän

 
Idag skulle du ha blivit tjugonio. Och jag är helt övertygad om att du hade blivit tjugonio, och många fler år därefter. Världens finaste, klokaste och härligaste vän. Det sjuka är att jag fortfarande tror att du finns. Att vi snart ses igen, att jag får borra in mitt huvud i din päls och bara få känna mig sådär trygg som bara du kunde få en att göra, skratta åt dina genomtänkta smyg-bus och fortsätta lära mig av den livsnjutaren du var. Det gick för fort den där dagen i somras, vi hann ju aldrig säga hejdå. Fast visserligen, för mig kommer du alltid att finnas. Och jag kommer alltid kalla dig min förebild och "extra farfar". 
 
 
Grattis på födelsedagen vännen, jag saknar dig. Idag tänker jag på dig. 



Dagens ord: må bra, skynda långsamt och kärlek

 
Ledig onsdag. Jag är entligen frisk, okej, lite småsnuvig, men vem tusan har dött av det, efter en dryg vecka med feber, torrhosta och annat bajs. Det är nästan skrattretande hur liten man känner sig när man är sjuk och hur litet hopp man faktiskt har om att man någonsin kommer att bli frisk igen. Haha. Men nu är jag återigen på banan och livet känns himla gött faktiskt. Jag är tacksam. 
 
 
Dagens ord är 'må bra', 'skynda långsamt' och 'kärlek'. Må bra och skynda långsamt som i att inte ta på sig för mycket och andas genom dagen - istället för att köra all in med ett liv som går i hundratjugo-knyck, som jag annars är förjäkla bra på att göra. Jag tänker låta min kropp slappna av, utan minsta uppstressning, och få starta friskheten hyffsat lugnt och stilla. Precis som jag tror att den behöver. Och kärlek som i att hänga med nära och kära - både sådana som går på fyra ben och de som går på två. 
 
 
Har låtit kroppen sova i nio timmar, kört långfrulle och datorhäng hela förmiddagen. Bara slö-surfat och låtit tiden slösas lite. I gosiga mjukisbyxor, en slapp tunn t-shirt och stickade sockar. Tänkte sticka till hästen nu och spendera några timmar där, gå en sväng på stan och shoppa present till min pappa som fyller fyrtioåtta idag, kanske ta en promenad eller ta mig till gymmet och avsluta dagen med att fira pappa ute på restaurang. Och sedan komma i säng tidigt och få sova mina timmar, för att vara redo inför morgondagens 10-timmarspass. 
 
 
Vilka ord lever du efter idag? ❤



För att sömnen är viktig.

Okej, jag tänkte börja med något nytt här i bloggen. Att slänga in en liten prioritering för veckan, när jag känner att jag behöver det. Och kanske få någon av er där ute att tänkta till och haka på - om ni så oxå känner att ni behöver!
 
Denna veckan ligger fokuset på sömnen. För att jag suger på att prioritera det, för jag vet att det egentligen är så himlans jäkla viktigt och för att jag verkligen skulle vilja bättra det. Ibland vill bara denna lilla tjeja för mycket, att tiden till att varva ner inte riktigt finns. Eller inte riktigt prioriteras. Jag vill blogga, laga mat, ta hand om min lägenhet, dejta mina nära, ha hästen, fota, träna, äta gófrulle, shoppa, rulla igenom instagram och blablablablabla. Och dessutom har jag ett jobb (tack och lov). Går jag upp senare än 7 en ledig dag, så känns det som att jag sovit bort halva dagen. Och att jag inte kommer att hinna någonting. Jag skojar inte. 
 
Men hallå, som den lilla hälsotok jag är borde jag veta bättre. Sömnen är A och O. Tillsammans med en fin balans av träning, tankar, kärlek, nöjen och kost - skapar den hälsa. Även att det är värt att ibland sätt klockan för att hinna med att både springa en sväng och pressa en färsk juice - så kan det i vissa fall vara nyttigare att ställa klockan en timma senare. Eller mer värt att komma i säng, istället för att skrubba kroppen och smörja in i en härlig bodylotion. Jag säger inte att jag kommer stryka något av mina välmående-ting - men det är totalförjudet om inte timmarna blir till. För att sova sina timmar är viktigt. Även att man ibland kan känna sig odödlig, så är vi alla dödliga. Och säger inte energin stopp först, så kanske en smäll i väggen säger det tillsist. 
 
Min pojkvän går och lägger sig klockan 22 varje kväll. Senast. Denna vecka ska jag haka på, varenda jäkla kväll. Inga jäkla excuses. Och hinner jag inte det, så ställs klockan senare. Punkt. Som i helgen tillexempelt, för då ska jag partaja. Hörde du det nu Josefine? Bra. 
 
Hur är ni på att ta hand om sömnen? Hakar ni kanske på mitt tåg och väljer sömn som fokus denna vecka? ❤
 



Där. Så långt bortom mig själv.

Där. Så längt bortom mig själv, fast ändå inside my body. Här, fast ändå inte här. Styrd av någon annan, fast ändå av mig själv. Som en robot, fast med känslor. Död, fast ändå levande. 
 
Det var jag. Jag som tappade bort mig själv 15 år gammal och var nära på att ta mitt eget liv. Jag som hade ett sjuhundratals krig pågång samtidigt inom mig. Samtidigt som jag egentligen givit upp, hundra gånger om, så fanns det ändå en någonting inom mig som sa att det fanns ett liv utanför anorexin. Jag hade ju trots allt levt det förr. Men samtidigt som jag kämpade, så visste jag inte riktigt åt vilket håll jag kämpade. Med eller mot anorexin. 
 
 
En del av mig ville fortsätta nedåt, med siktet väldigt långt ner. Egentligen längre än vad jag själv kunde se. Till en plats som inte ens existerar. Om vi inte tror på ett liv efter döden, villsäga. En del av mig trodde att det var den enda platsen där jag dög, om jag så existerade eller ej. 
 
Den andra delen visste att det fanns ett liv. Ett liv som egentligen kan låta så enkelt, men som i mina öron lät fruktansvärt skrämmande. Så pass skrämmande att jag ibland funderade på om det ens var värt det. Ni hör, jag var störd. Störd och fast i anorexins grepp. Riktigt sjuk helt enkelt. Och även att jag någonstans där inne ville dit, så låg inte siktet alltid dit. Men även att jag gav upp fler gånger än vad jag kämpade på vägen, så var det ändå dit jag kom. Och här står jag idag. I livet. För att jag trots allt vågade kämpa ibland och ta de där små sjuhelvetes jobbiga stegen. 
 
Tack Josefine, för att det fortfarande ändå fanns en bit utav dig kvar. Tack kroppen, för att du inte gav upp när jag gjorde det. Tack ödet, för jag fick gå den vägen jag gick. Och framförallt: tack till mina närmsta som alltid fanns vid min sida. Hur jobbigt det än var, och hur idiotisk jag än var. Det är tack vare oss jag finns. 
 



Det är bara jul en gång om året

Jag skrev ett liknande sådant här inlägg för två år sedan här, men jag tycker inte att det skadar att dra till med ett liknande i år igen. För jag vet att det finns så många där ute som möter julen med ångest, precis som jag gjorde för flera år sedan. 
 
Det är bullar hit, det är kakor dit, chokladbitar hit och så en jäkla massa julmat. Men ja, det är det som är julens smaker vänner. Och visst är de förjäkla underbara? Jag lovar att det ger mer ångest att hålla sig borta från den där bullen, än att faktiskt äta den. 
 
pics: pinterest - ni hittar min samling med jul-inspo här
 
 
Att "unna sig" gör så himla lite i det stora hela. Det är inte vad vi käkar på julen som gör skillnad, utan det är balansen året runt. Och inte bara balansen kring maten, utan även dina egna tankar och hur du lever spelar in. Det är inte hälsosamt att bråka med sig själv. Dessutom brukar man ju faktiskt säga att 80/20 är den hälsosammaste metoden. Det vill säga att en femtedel av maten är "skräp", medans resten är bättre mat. Och lixom julen är bara en tolftedel av hela året. Hajjar ni poängen? 
 
Så har några dumma hjärnspöken hållt dig borta från att njuta hittils, så tycker jag allt att du ska trotsa dem idag. Det är ju trots allt lucia!



Veckans inspirationskälla hos Cilla, Leva länge

Denna vecka är det jag som står som inspirationskälla på Cillas blogg Leva länge. Jag vart himla glad när jag fick frågan om att vara det. Inte bara för att detta faktiskt är min gamla svenskalärare från högstadiet. Eller tja, iallafall i årskurs 9. Utan även för att jag vet att hon där bakom är en grym jäkla kvinna och även hon en inspirationskälla på många sätt och vis. Jag tipsar verkligen om att kika in på hennes blogg om ni inte gjort det förr!
 


"Den här veckan är det en av mina före detta elever som får ta plats som veckans inspirationskälla. Jag träffade Josefine när jag arbetade på högstadiet i Västervik för några år sedan och jag minns henne väldigt väl. Hon är en sådan som jag ville vaka extra över och som jag sedan följt genom åren lite på avstånd. Jag är otroligt glad att hon vill berätta sin historia för oss här idag. Hon är en kalasfin tjej och hon är en otroligt viktig förebild för många människor, ung som gammal, som lever med samma problematik som Josefine tidigare gjorde."

 
"Faktum var att jag skulle dö, förr eller senare, om jag fortsatte på det viset. Min kropp hade redan varnat mig tusentals gånger. Jag fortsatte mer eller mindre att sträva emot den, istället för att kämpa med den fullt ut. Men samtidigt som jag vägrade acceptera att jag var tvungen att vända på det hela, visste jag någonstans innerst inne att det var det som behövdes. Det var dags att ta tag i det helt enkelt. Våga leva lite mer, dag för dag. Våga utmana mig själv lite då och då, bryta det som var läskigt eller förbjudet."
 

 
Ni kan läsa hela mitt inlägg, där jag öppnar mig om min historia och sjukdom, på hennes blogg här
 
 
 



Q/A - "you may lose something good but you may gain something better"

Matidla

Hej! 
Fastnade för din blogg, den är verkligen inspirerande! Jag är själv just nu sjuk i anorexia och har under flera år tampats med ätstörning. Du måste inte svara om du inte känner att du vill, men har du något tips på hur man ska tänka kring kroppsförändringen man går igenom i sitt tillfrisknande? Pratas mycket om hur man ska acceptera viktuppgång, men jag själv tycker även förändring på kropp är superjobbigt (tex med kläder osv). 
Härligt att du verkar må bra! 


SvarDet är klart som tusan att det är jobbigt! Mycket av ditt tänk går förmodligen med just kroppars utseende och ideal i fokus. Likaså gjorde mitt. Man tror att hela livet handlar om hur man ser ut. Men så är det inte. Absolut inte! 

Ett: Kläder kommer alltid att finnas nytt fint att shoppa. Tycker du att det är jobbigt att göra slut med din favorittröja och dina favoritbyxor, så gör det fort. Klipp dem i bitar och släng dem i sopptunnan. Du har ingenting att vinna i ett förhållade med ett par size zero-kläder. Du är värd bättre än så! "Don't be afraid to change, you may lose something good but you may gain something better"

Två: Försök fokusera på annat som ligger utanför just kropp och utseende. Vad gillar du att göra? Vad tycker du är fint? Ta en kik på det istället och våga lägg lite mer fokus på det. 

Tre: Ställ dig framför spegeln, sträck på dig och le stort. Där tvingar jag dig peka ut minst tre saker du tycker om med ditt egen utseende. Sen vill jag även att du pekar ut några andra fina egenskaper hos dig. Minst två. Inte kroppsliga - men minst lika viktiga! Säg dom högt, eller viska om du föredrar det, och lev in i dom. För resten av dagen så är du just den personen du talade gott om i spegeln!

Är vi överrens? Bra! Ut och utforska livet - det är du värd sötnos!



Fem år senare, tjugo kilo tyngre, tusen gånger klokare och ett liv rikare #fuckana

Idag är det fem år sedan jag blev lurad till läkaren. Fem år sedan jag fick en diagnos av en psykisk sjukdom. Fem år sedan jag blev utpekad som anorektiker. Fem år sedan mitt liv vände från det ena helvetet till det andra. Tyckte jag då. Fast den där dagen för fem år sedan, var nog räddningen av mitt liv. 
 
 
Jag har varit så pass osäker på mig själv, mitt utseende och mitt liv - att jag nästintill omedvetet tog mitt eget liv. För det är sanningen bakom anorexia. Ett sakta men säkert självmord. Allvaret bakom den sjukdom som i vissas ögon bara är synonym med otroligt smal. 
 
Jag är så otroligt tacksam att min kropp låter mig vara där jag är idag. Att den kämpat för mig, trots att jag strävade mot den. Att den gav mig en andra chans. Jag skäms över att jag bara lyssnade på ett halvt öra, när den gav mig så tydliga varningar som den gjorde. Jag har den att tacka för att den inte gav upp, när jag nästan hade gjort det.  
 
april 2011 - några steg mot friskheten, men ändå långt bort 
 
Jag är så otroligt tacksam för det tydliga wake-up-call mina vänner utsatte mig för. Trots att en stor del av mig fortfarande länge strävade för motsatsen. För vad hade hänt om den dagen aldrig hade hänt? 
 

 
Idag är jag tacksam. Tacksam för allt. Min kropp, mina nära och det liv som jag fått. Man tjänar ingenting på att klanka ner på sig själv, än mindre att straffa sig själv. We only got one life to live. Det är så. Och det är värt att ta vara på 



Q/A - Våga lyssna på kroppen, den är jäkligt smart

Anonym

Hej Josefine, 

Jag har läst din blogg ett bra tag nu och tycker den är toppen! Jag har en fråga, när fick du börja träna igen efter anorexin? Var det efter att du gått upp ett visst antal kilon eller efter en viss tid? Jag har gått ner väldigt mycket i vikt och får inte träna för mina föräldrar vilket jag mår extremt dåligt över då träning är mitt stora intresse. Jag känner mig stark nog att träna och tänker att jag borde kunna göra det så länge jag bara äter tillräckligt. Men jag är underviktig så då bör jag kanske vänta ändå? 

Hoppas du kan svara, kramar! 

 

#reminer. old pic by me
 
Hej sötnos!
Jag förespråkar träning i de flesta situationer, även när det gäller att ta sig ur en ätstörning - då jag vet att det fungerade för mig. Men att träna med en kraftig undervikt är faktiskt inte vidare värst klokt. Eller det är inte klokt alls. Det ger snarare mer negativa effekter på kroppen än positiva. Kroppen behöver reparera sig en aning först. En död kropp kan inte leva och inte ett dött sinne heller. Det säger ju sig nästan själv. 

Men trots det gillar jag inte förbud. Förbud skapar sällan bra relationer och de gör ofta mer skada än nytta. Sunt förnuft är det som håller i längden - men det gäller att våga låta sig själv ha det där sunda förnuftet. Vilket inte alltid är det enklaste, även att det egentligen borde vara en självklarhet.  
 
Själv hade jag träningsförbud ifrån sjukhuset - jag fick inte ens cykla till vardags. Och min vardagsmotion på 30 minuter dagligen fick jag verkligen tjata mig till - för långt bortom det där tvånget, var det ju faktiskt terapi för mig. Hade jag inte fått den där vardagsmotionen vetitusan om jag hade orkat kämpa mig frisk. Det folk ville se mig skippa, har snarare varit ett av många stöd i min tillfrisknad. Samtidigt som jag idag är helt förstående med varför de ville sätta vissa förbud på mig. Min kropp hade aldrig orkat med om jag hade fortsatt att missbruka det. Men då gällde det ju att hitta rätt relation till den där vardagsmotionen och inte använda den som förbränning. Terapi var ordet. Och terapi har det varit. 
 
Om du älskar träning tycker jag att du ska ha som mål att komma tillbaka till träningen. Ha det som en morot när du kämpar mot din ätstörning. Tillåt dig själv i den takt din kropp orkar och du själv känner för. Våga lyssna på kroppen - och ta åt dig varje signal den sänder. Kroppen är otroligt smart. Och den är värdefull. Utan tvekan en klok vän att lyssna på. Så kämpa med den, strid inte emot den. För den kommer att hjälpa dig genom livet, om du är schysst tillbaka vill säga. 
 
Desto bättre kroppen mår, och desto bättre du mår i dig själv, desto bättre kommer träningen att gå. En frisk kropp byggs upp, medan en svag kropp bryts ner. Och vad är träning egentligen till för lixom? 

Lycka till - och ta vara på det liv du fått! <3



Live life the way you wan't to

 

You don't have to live your life the way other people expect you to.

Så var man äntligen på banan igen. Veckans träningspass kan hittils räknas till 3 på fingrarna - och minst ett till lär det bli. Det känns så himla skönt, även att det inte gör mig ett dugg att sommarens gympass varit få.
När träningen har gått att klämma in i vardagen har jag främst valt att utföra den träningsform jag gillar allra bäst, gratisterapin numero uno: Cardio! Och ja, visst hatar folk att höra det. En föredetta anorektiker som älskar cardio - hon är ju fortfarande sjuk. Men det är det som är sjukt. Folks tankar om en föredetta anorektiker. Men lyssna här vänner: Cardio är för mig ett sätt att må bra, något som får mig tillfredställd och något som kan kicka mig till toppen. Där endorfinernas endorfiner föds! Cardio är inte enbart ett sätt att förbränna kalorier och plåga sig själv för att gå ner i vikt. Cardio behöver inte ens ha det syftet.
Det jag försöker att säga är absolut inte att gymmet inte är en plats som får mig att må bra. Hell to the no. För det är tvärtom. Den där träningen skriker min kropp oxå efter. Men i lagom mängd, och när jag känner för det. Så det ska vara. Balans. 
 
 

Workoutfit

Sports bra - Adidas by Stella Mc Cartney, here // Shorts - H&M, förra året 
 
 
 
Hur och vad tränar du helst? ❤



Se och lär ✴

 
Det finns inga själar som ger mig mer inspiration än mina fyrbenta vänner. Kanske för att de lever efter naturen och inte efter hur något samhälle har talat om för dem hur de ska vara. Den ena är livsnjutare och jäkligt klok, den andra är hoppsan hejsan, den tredje gör som den vill och den fjärde är jäkligt tacksam. Och så har vi den femte: denna här ↑. Milou, knappt 400 dagar gammal och liten kissemiss. Antingen så går det i hundratjugoknyck med sladd i kurvan, eller så ligger man som en boll i fotöljen och ser ut som om man har sovit i hundra år. Men man är oxå en höjdare på att pussas eller att ta hand om den som känner sig lite nere - fyrbenting som tvåbenting. Världens góaste lilla kisse. 
 
Så. Nu tycker jag vi lever söndagen som lilla Milou! Söndagar är en dag att njuta. 



Hälsa är ingenting du uppnår genom att ständigt gå runt slut i kroppen

Hej!
Vill bara säga att du är en stor inspiration :) Försökte kommentera på bloggen men vet ej om det kom fram så mailar också. 
Har en liten undran; hur gjorde du för att går upp i vikt när du kämpade för frihet? Har själv anorexi och jag behöver öka i vikt för att klara mig och få ett värdigt liv. 
Hur mycket åt du, tränade och hur tacklade du ångesten och rädslan för det okända? Var och hur började du? 
Har stora problem med detta. Allt känns som ett kaos i huvudet. Vill verkligen bara äta och inte tänka...
KRAM och TACK för en bra blogg!!! (Det går bra om du vill svara på bloggen eller via mail)
 
 
Hej sötnos!
 
När det kommer till kommentarer så kommer de fram. Jag läser dem alla och blir rörd av de flesta. Dock väljer jag att inte publicera kommentarer före jag svarat på dem, det för att inte missa någonting. Är det mycket i livet brukar jag tyvärr få prioritera bort det för stunden och skjuta på svaren till senare. Men ingen ska glömmas bort!
 
Jag har skrivit en hel del inlägg i min kategori "Anorexi" där du kan läsa och säkert känna igen dig i en hel del. Trots att vi alla är individuella personer så brukar det ofta finnas gemensamma nämnare i dedära ätstörningarna, eller psykiska problem överhuvudtaget. Och nog vet jag själv hur viktigt det kan vara att påminnas om att man inte är ensam. Du är ingen idiot för att du har en ätstörning och det är fullt möjligt att välja en väg därifrån.
 
Försök att inte fokusera på mängden mat, det är där det hela blir jobbigt. Mat är energi, inte siffror. Låt dig äta som en häst ibland, medan det andra dagar kanske blir lite mindre. Låt dig ta flera omgångar mat ibland eller ta en spontanfika en vardag. Inget utav det kommer göra att du vaknar upp sprängfet dagen efter. Våga låt vardagen och suget styra. Det som vi kallar den gyllene balansen! Dock kan jag lova dig att du förmodligen behöver mer, betydligt mer, än vad du tror. Kroppen behöver rätt bra med energi bara för att gå runt. Får den inte det kommer en börja käka utav sig själv - och nu menar jag inte bara fett, utan även in på viktiga organ som hjärtat.
 
På samma sätt när det gäller träningen. Våga lyssna på kroppen och våga hitta balansen. Man behöver inte träna mest och man behöver absolut inte träna jämt. Att träna ska vara kul och hälsa är ingenting du uppnår genom att ständigt gå runt slut i kroppen. Dessutom kommer överträning snarare leda till att du bryter ner dig själv. Remember att muskler byggs under vila!
 
Vill du ha lite viktuppgångstips tipsar jag även om mitt inlägg "Gå upp i vikt utan McDonald's" här
 
Lycka till i livet!
Kram, 
Josefine



Äldre skit Nyare inlägg