som i flera fall sätts saker som antingen man går in stenhårt för i någon månad sisådär sen misslyckas med eller något man totalskiter i.

det är ingen ide att sätta mål där man sätter för hög press på sig själv. mål som inte går att leva med, mål som gör en deprimerad o får en o känna sig värdelös för man förstår att man aldrig kommer att klara det. mål som plågar en själv och får en att glömma bort det viktiga.

sätt istället mål som man kan ändra till en livsstil. något som får en att må bra, något som går att hålla i och något man kan vara stolt över och känna sig nöjd över sig själv att man faktiskt klarar.

något att tänka lite på. mitt löfte i år är bara att må väl. ta hand om mig själv osvosv.



det idiotiskaste mål jag satt i mitt liv (visst det var inget nyårslöfte men iallafall) var att gå ner i vikt. och att pressa mig till det. det fick mig knappast att må bra & jag blev knappast nöjd. slöseri av tid då jag kunde levt livet och haft kul istället. för man lever somsagt bara en gång.

idag är jag 17, för drygt ett år sen trode jag inte ens att jag skulle bli 16. där tog jag ut mina 30 minuters vardagsmotion jag fick röra på mig på en powerwalk och hoppades att jag skulle komma hem igen och kunna stå på benen, fuskade med mitt matshema med flit men låtsades att jag skötte mig prisis som jag skulle, gick och la mig om kvällarna med handen på hjärtat och hoppades att det skulle orka slå till morgonen dagen efter. ”en vecka kvar till 16, jag kommer aldrig bli det, jag klarar inte dethär”, minns när jag tänkte så när jag var ute på en av mina promenader. minns lika väl när jag vaknade på morgonen den 23 och tänkte ”jag blev i alla fall 16 år”.

sen vände det väl lite, efter min födelsedag. efter min födelsedagstårta jag först haft panik över. det var kanske inte så farligt trots allt och jag åt godis och kakor vartenda jag i flera månader. men jag var så långt ifrån frisk då ändån.


ew. december dock

igår var det ett år sen mina vänner kom till mig, tog ut mig från lektionen, pratade med mig, fick mig att gråta, fick med mig till kuratorn och skolsköterskan som i sin tur lyckades få mig till sjukhus några dagar senare.

jag visste inte att där väntade något som skulle förändra min vardag, helt. jag skulle ligga i halvt panik skakandes på en säng med min hand i pappas medans dom kämpade med att få ut något blod ur mig. få reda på allvaret och se min pappa helt förstörd. få veta vad jag faktiskt höll på med, vad som faktiskt kunde hända och vad som faktiskt var nära.

jag blev hemskickad med näringsdrycker och vissa tvång, jag skulle få några dagar på mig med vikt- och hjärtkontroller varannan dag. men jag klarade det inte själv, jag var livrädd för att dö samtidigt som jag var livrädd för att gå upp i vikt.

2 helvetes veckor. 2 veckor som i ett fängelse, med panik ångest och tårar varenda dag. där kände jag inte igen mig själv, det var som att det var någon annan människa i min kropp. jag skojar inte när jag säger att jag ville dö, det var i stort sätt det ända jag tänkte på. vad skulle jag på jorden till lixom? mitt liv sög, jag hatade mig själv, hatade min kropp och hatade mitt liv.

dom andra fick höstlov, inte jag. det tog imot för min läkare att släppa mig, och jag var flera gånger nära på att åka in igen. men allt för att han såg på mig att det var något jag värkligen inte ville, det var som ett självmord för mig. jag ville klara det själv samtidigt som jag visste att jag inte kunde.

några månader med begränsad tid till att röra sig. en halvtimmes promenad som jag lyckats tvinga mig fram till var jag noga med att få ut. den för mig viktiga halvtimmen som dessutom var allt jag orkade på en dag, som jag tvingade mig själv till att orka.

alla vägningar som på sitt sätt förstörde mina dagar, att varje gång komma tilbaka och göra min läkare besviken. inte så att jag ville gå ner igen, men inte så att jag kämpade för motsatsen. jag ljög, helatiden ljög jag. o jag fuskade, hela tiden fuskade jag.

jag trode aldig att jag skulle bli frisk igen, trode det var helt och hållet omöjligt. jag trode att den dagen snart skulle komma, då jag inte vaknade igen. jag var så hundra procentigt säker på det, att jag nästan önskade att den dagen skulle komma direkt.

nu tycker jag bara allt är idiotiskt. fast jag har ju fattat hur lätt det är att åka dit. jag slösade bort nästan ett år av mitt liv, ett år av dom som sägs vara dom bästa. jag gjorde det för "ingenting" och jag kan säga att det var så inte värt det.


ah. där hade jag ändå haft sjukhushjälp i ett halvår..

alltså alla är vi ju olika, jag kan ju inte svara för hela sveriges befolkning. men om jag utgår ifrån mig själv lixom.. mitt liv handlade inte om så mycket mer än mat träning vikt osv. men att jag var sjuk fattade jag aldrig förns jag hade läksarens röst ekandes i mitt huvud ”josefine, du har anorexia nervosa”, då kunde jag inte tänka på någonting annat och fattade allteftersom att jag var sjuk. innan trode jag att jag mådde bra, fast jag igentligen innerst inne visste att det bara var något jag inbillade mig.

när någon sa till mig vad jag gjorde, vad jag inte gjorde eller vad jag skulle göra så blev jag bara irriterad och fick för mig att göra prisis tvärtom. bättre är att bara peppa och försöka få en på andra tankar. jag vet inte hur jag igenligen ska tacka mina vänner för att dom sökte hjälp åt mig och vågade det. även att jag vart sjukt irriterad och ledsen till en början så har jag ändå dom att tacka för livet, för jag är nästan 100 på att jag inte ens hade funnits nu om det inte vore för dom. så att jag har världens bästa vänner är ingenting jag tvekar på. men sålänge det inte är nödfall så tycker jag inte att man ska ta sjukhuskontakt, för ett sjukhus får än knappast frisk, sjukhuset räddar bara liv. frisk kan inte någon annan än en själv göra en, men peppning från utsidan behövs ju alltid såklart.

jag vet inte riktigt hur jag blev frisk, och jag är nästan förvånad hur jag ens lyckades ta mig hit, det var inget jag kunde tänka mig för cirkus ett år sedan. jag var långt ifrån frisk när jag kom ut ifrån sjukhuset, men allt blev väl bättre och bättre med tiden. jag visste vad jag ville och jag vågade väl bli frisk mer och mer för varje dag som gick. jag var väl trött på att helatiden vara rädd för att sova, rädd för att inte vakna, trött på att vara smalare än alla andra, trött på att behöva tänka och lägga energi på något så onödigt, att inte orka någonting, frysa på heltid och bara skaka. som jag sagt förr, jag hade nog aldrig varit så frisk som jag är nu om jag aldrig blivit sjuk, även om jag ångrar prisis allting.