Det har gått åtta år sedan jag blev sjuk

12 oktober 2010. Då jag blev diagnoserad med Anorexia nervosa. Då mitt liv vände från det ena helvetet, till ett annat. Jag var knappt 16 år, hade precis börjat gymnasiet. Det är 8 år sedan nu. 
 
 
I över åtta års tid har mitt liv handlat om att jobba emot psykisk ohälsa. Mer eller mindre från dag till dag. Helt ärligt, så minns jag faktiskt inte hur det är att inte kriga mot spöken.
 
Men jag har ändå lärt mig något så otroligt mycket på vägen, sådant som jag förmodligen aldrig hade insett annars. Fast jag skulle inte önska en enda människa att behöva gå den väg jag gått, för att lära sig det jag lärt mig.
 
För jag har samtidigt förlorat så, så mycket. Anorexi tar livet ifrån en. Man är där, fast ändå inte där. Livrädd för att leva, minst lika rädd för att dö. Levande, fast mer eller mindre död. Orkar ingenting, men krigar ändå. Sjukt jäkla svag, fast ändå sjukt jäkla stark. 
 
 
Psykisk ohälsa är ingenting man väljer, psykisk ohälsa kan drabba vem som helst och psykisk ohälsa är ingenting man skämtar bort. Det var ingen som trodde att det skulle hända mig.
 

 
Visst är det väl ändå lite läskigt att öppna sig sådär. Jag visar mig svag. Jag som egentligen är en person som vill visa mig coolare och hårdare än vad jag är. 
 
Mitt syfte har aldrig varit att söka uppmärksamhet eller att någon ska tycka synd om mig. Jag vill inte låtsas att mitt liv är perfektare eller enklare än vad det är. Jag vill inte att någon ska känna sig konstig, udda eller ensam - bara för att man har spöken i skallen som ställer till det ibland.
 
Psykisk ohälsa kan drabba vem som helst. Precis vem som helst. Och man är absolut inte konstig för det.
 
Genom att öppna sig, kan vi få fler att öppna sig. Och att prata gör gott. Att prata är sunt och kan hjälpa en framåt på vägen. Ingen mår bra utav att hålla skit inom sig. Ingen mår bra utav att känna sig ensam. 

KOMENTERA ?



Namn

Mail

URL/Blogg
Latmask!


Trackback