Paulinas födelsedagskalas brukar sällan bli annat än bra

 
Ikväll är det dags för Paulinas årliga födelsedagsfir. Vi är bara några få, Paulinas närmsta. Och det är egentligen knappt ens några jag känner där. Men vi får ändå så himla kul. Det brukas spelas spel, sjungas allsång till sjuka låtar och så går vi ut och dansar fuldans på det. Så jäkla kul. Spår en kul kväll!
 
 bilder från paulinas 22-årsdag, 2017

Kul info?

Jag och Paulina har egentligen alltid haft gemensamma vänner sedan vi började högstadiet för cirka tio år sedan (jag började sjuan 2007, hur sjukt?!), men såg alltid varandra som dryga. Vilket är sjukt, då ingen av oss är minsta lilla dryga, haha. Tills vi började jobba med varandra för 3,5 år sedan. Båda tänkte "åh nej, inte hon". Men vi klickade sjukt bra och idag ser jag henne till mina närmsta vänner. Tänk vad fördommar kan vara onödiga. 



Sushi, vin och en bästa vän - vad mer kan man kräva?

 
Sushi, vin och en bästa vän - vad mer kan man kräva? Sådär såg det ut en lördagskväll för två helger sedan. Efter att jag jobbat 9-17, följt av att jag och Emma tog en löp på elljusspåret för att skapa endorfiner. Tillsist landade vi nöjda och glada på min balkong sådär. Så himlans fint.
 
 
Det slutade med att det kom över lite mer vänner, vi drack mer vin och hamnade ute till stängning. Sa jag att jag jobbade dagen efter också? Haha, det händer ibland. Ganska så ofta faktiskt. Så är det när man jobbar helg mer ofta än sällan. Men det funkar fint. Jag blir sällan särskilt dålig. Jag blir knappt dålig alls. Och livet är till för att levas. Och det är ju förtusan sommar! Livsnjut. 



Jag är ingen bloggare, jag är josefine.. som bloggar ibland

 
Jag skapade den här bloggen i februari 2009. Det är över 9 år sedan. typjosefiine.blogg.se (sjukt fjortis hahah, men jag var 14 år och faktiskt sjukt fjortis) hette den då. Prova sök på det så ser ni att ni kommer till josefineandersson.se. I alla dessa år har jag varit en person som bloggar. Ibland en bloggare, mer än mig själv. Jag har gjort val för bloggens skull, jag har skitit i att vara social för bloggens skull. Och den gick bra den här bloggen, för flera år sedan. 
 
 

Det här är inget farväl

Det här är inget förväl. Absolut inte. Jag kommer att fortsätta blogga. För att jag älskar att fota. För att jag älskar att redigera bilder. För att jag tycker att det är viktigt att prata psykisk ohälsa. Och för att jag älskar att inspirera. 
 
Men bara då och då. När det passar mig. Inte för att jag måste, utan för att jag vill. 
 

Att blogga är ett heltidsjobb

Att blogga är ett heltidsjobb. Inte ett extrajobb för en person som redan jobbar heltid, har häst på halvtid, bor själv med allt vad det heter, trivs att vara aktiv och vill ta hand om sina nära och kära. Det funkar inte. Jag höll på att gå in i väggen. 
 
 

Jag är josefine igen

Det är så jävla skönt att ha landat. Det är så jävla skönt att vara jag. Det är så jävla skönt att göra val för mig själv, som jag själv väljer. Inte för en ätstörning eller en blogg. Det är så jävla skönt. Jag är äntligen Josefine igen. Och det märker såväl jag som mina nära. Jag gör inte val för bloggens skull och jag väljer inte bort det sociala för att hinna bloggen. Det är så jävla skönt. En frihetskänsla. 
 
 

 
Ps. Instagram uppdateras dock flitigare. För att det är enklare och mindre tidskrävande. Samt lättare att nå ut. @joosefine heter jag där. 




Det enda ord som är okej att särskriva är vinäger

 
Sommarkvällar, vin, vänner. Massa prat och massa skratt. Det är livsnjut det. 
 
 
Två personer jag älskar. En utav mina bästa vänner och min lillasyster.
 
 
Spår en liknande kväll ikväll. Det är jobbhelg. Både för mig och Emma. Men jobbhelg har aldrig gått emot livsnjut. Livet är nu. 
 



josefineandersson | från anorektiker till hälsofreak -

Paulinas födelsedagskalas brukar sällan bli annat än bra

 
Ikväll är det dags för Paulinas årliga födelsedagsfir. Vi är bara några få, Paulinas närmsta. Och det är egentligen knappt ens några jag känner där. Men vi får ändå så himla kul. Det brukas spelas spel, sjungas allsång till sjuka låtar och så går vi ut och dansar fuldans på det. Så jäkla kul. Spår en kul kväll!
 
 bilder från paulinas 22-årsdag, 2017

Kul info?

Jag och Paulina har egentligen alltid haft gemensamma vänner sedan vi började högstadiet för cirka tio år sedan (jag började sjuan 2007, hur sjukt?!), men såg alltid varandra som dryga. Vilket är sjukt, då ingen av oss är minsta lilla dryga, haha. Tills vi började jobba med varandra för 3,5 år sedan. Båda tänkte "åh nej, inte hon". Men vi klickade sjukt bra och idag ser jag henne till mina närmsta vänner. Tänk vad fördommar kan vara onödiga. 



Sushi, vin och en bästa vän - vad mer kan man kräva?

 
Sushi, vin och en bästa vän - vad mer kan man kräva? Sådär såg det ut en lördagskväll för två helger sedan. Efter att jag jobbat 9-17, följt av att jag och Emma tog en löp på elljusspåret för att skapa endorfiner. Tillsist landade vi nöjda och glada på min balkong sådär. Så himlans fint.
 
 
Det slutade med att det kom över lite mer vänner, vi drack mer vin och hamnade ute till stängning. Sa jag att jag jobbade dagen efter också? Haha, det händer ibland. Ganska så ofta faktiskt. Så är det när man jobbar helg mer ofta än sällan. Men det funkar fint. Jag blir sällan särskilt dålig. Jag blir knappt dålig alls. Och livet är till för att levas. Och det är ju förtusan sommar! Livsnjut. 



Jag är ingen bloggare, jag är josefine.. som bloggar ibland

 
Jag skapade den här bloggen i februari 2009. Det är över 9 år sedan. typjosefiine.blogg.se (sjukt fjortis hahah, men jag var 14 år och faktiskt sjukt fjortis) hette den då. Prova sök på det så ser ni att ni kommer till josefineandersson.se. I alla dessa år har jag varit en person som bloggar. Ibland en bloggare, mer än mig själv. Jag har gjort val för bloggens skull, jag har skitit i att vara social för bloggens skull. Och den gick bra den här bloggen, för flera år sedan. 
 
 

Det här är inget farväl

Det här är inget förväl. Absolut inte. Jag kommer att fortsätta blogga. För att jag älskar att fota. För att jag älskar att redigera bilder. För att jag tycker att det är viktigt att prata psykisk ohälsa. Och för att jag älskar att inspirera. 
 
Men bara då och då. När det passar mig. Inte för att jag måste, utan för att jag vill. 
 

Att blogga är ett heltidsjobb

Att blogga är ett heltidsjobb. Inte ett extrajobb för en person som redan jobbar heltid, har häst på halvtid, bor själv med allt vad det heter, trivs att vara aktiv och vill ta hand om sina nära och kära. Det funkar inte. Jag höll på att gå in i väggen. 
 
 

Jag är josefine igen

Det är så jävla skönt att ha landat. Det är så jävla skönt att vara jag. Det är så jävla skönt att göra val för mig själv, som jag själv väljer. Inte för en ätstörning eller en blogg. Det är så jävla skönt. Jag är äntligen Josefine igen. Och det märker såväl jag som mina nära. Jag gör inte val för bloggens skull och jag väljer inte bort det sociala för att hinna bloggen. Det är så jävla skönt. En frihetskänsla. 
 
 

 
Ps. Instagram uppdateras dock flitigare. För att det är enklare och mindre tidskrävande. Samt lättare att nå ut. @joosefine heter jag där. 




Det enda ord som är okej att särskriva är vinäger

 
Sommarkvällar, vin, vänner. Massa prat och massa skratt. Det är livsnjut det. 
 
 
Två personer jag älskar. En utav mina bästa vänner och min lillasyster.
 
 
Spår en liknande kväll ikväll. Det är jobbhelg. Både för mig och Emma. Men jobbhelg har aldrig gått emot livsnjut. Livet är nu.