När jag blev sjuk i anorexi, visste jag inte vad det var

Året var 2010. Det var på den tiden det var trendigt att vara smal. Size zero var liksom drömkroppen. Man skulle ha tight gap och det var snarare "träna bort rumpan" än "squata till sig en bra röv". Ett ideal som inte passade in i min kroppstyp med mina proporitoner. Jag som har rumpa och lår - jämfört med min visserligen pyttelilla överkropp. 
 
För mig var det sommaren före gymnasiet, jag var 15 år men skulle fylla 16 senare i höst. Då nästan vuxen, men bara ett barn om ni frågar mig idag. Ny-dumpad och osäkrare i mig själv än någonsin.
 
 
Anorexi var det ingen som hade. Eller det är klart, men det var ingen som talade om det. Och det var inte uppmärksammat på samma vis. Man visste inget. Man såg inget. Och man visste absolut inte hur allvarligt det var. Inte minst jag. 
 
När min läkare sa till mig "josefine, du är sjuk" så ville jag bara idiotförklara honom tillbaka. Även att jag visste att någonting inte stod rätt till och även att jag visste att jag kämpade för att ta mig igenom en hel dag, så trodde jag inte mina öron. Sjuk? För själv tyckte jag ju att jag hade lyckats. Jag hade mer eller mindre lyckats smälta in i idealet. Man skulle ju vara smal. Det var snyggt, trendigt och sunt. Jag var en vinnare påväg mot toppen. Det jag själv inte såg var att jag hade dragit långt över gränsen. Jag var inte snyggt smal, jag var sjukligt smal. Jag var ett benrangel klädd i skin. Jag var snarare mer död än levande. 
 
- gamla bilder på en sjuk josefine
 
Jag är så sjukt glad, tacksam och lättad att vi pratar mycket mer öppet om ätstörningar och psykisk ohälsa i övrigt idag. Att vi blir mer medvetna och får mer information, att vi slutar skämmas och att vi försöker hjälpa. Att vi får chansen att kanske stoppa oss själva eller andra innan det är för sent. Innan det går för långt. Jag är så jäkla glad att vi valde att öppna munnarna. För det är precis den information jag skulle behövt, innan jag trampade snett. 
 

KOMENTERA ?
Ida Ardeby

Tänk att det har förändrats så mycket på så kort tid, det är verkligen bra att så många känner till det här nu <3

Svar: Jaa, joo - det är så himla bra. Kanske kan någon hinna stoppas innan det går för långt. Antingen för att omgivningen reagerar eller för att man själv är mer medveten. Så otroligt bra!
Josefine Andersson

2017-08-14 ❀ 13:59:04 http://idaelisas.blogg.se/



Namn

Mail

URL/Blogg
Latmask!


Trackback