Det där med blickar och prestationsångest

 

Workoutfit

Linne - Stronger // 3/4 tights - Adidas
 

 
Många blir pushade utav publik och press - och presterar ofta bättre. Men jag är snarare tvärtom. Jag är ingen tävlingsmänniska. Ingen alls faktiskt, jag har det liksom inte i mig. Press får mig snarare att ge upp, än att se svart och ge allt. Jag presterar allra bäst i min ensamhet och vid spontana tillfällen. En bra dag kan det gå hejdundrande bra, medan en dålig dag får vara en dålig dag. Det är ingen som ser, utan det är bara me, myself and I.
 
När det kommer ögon in i bilden har jag alltid kännt press. Och förminskat mig själv med hårda ord som att jag inte duger och inte är lika bra som alla andra. Samtidigt som jag gillar att synas, så gillar jag inte att bli uttittad och dömd. Jag har väl bra självförtroende, men dålig självkänsla som man brukar säga. Det är svårt att beskriva. 
 
Och jag har alltid haft svårt för planerade ting. Jag är den som gillar att göra saker jag mår bra utav, när både kropp och knopp ber om det - men ger upp rätt snabbt när det blir alldeles för jobbigt. Samtidigt som jag tycker det är himla kul med saker som händer - så har jag alltid varit rädd för dem. För tänk om det är en dålig dag? Jag tänker lixom inte tvinga kroppen till någonting när den säger emot. En dålig dag är jag personen som går hem. Men trots det har jag alltid skämts för att misslyckas. Det ena beteendet är sundare än det andra. 
 
pics från sommaren 2015
 

 
Men jag har försökt att sluta med det där. Och jag kan erkänna att jag mer eller mindre lyckats. Gjort slut med prestationsångesten nästan helt. För det är inget som får mig att må bra för fem jäkla öre. För vad gör det om jag misslyckas inför publik? Alla kan ha en dålig dag - såväl fysiskt som psykiskt. Jag gör saker för att jag vill. Och jag vet ju själv vad jag klara av en dag som är bra. 
 
Emma och jag går numera alltid in med inställningen: Vi kör tillsammans och vi kör för att ha kul. Varesig det flyter på bra eller inte. För att njuta - iallafall mesta del utav tiden - och för att må bra. 
 
Nu väntar Karhu run 2016 - ett 6 km-lopp i min lilla hemstad - och det känns som en jäkla bra dag. Jag är jäklarns pepp på att springa! Och kroppen likaså. Det känns himla skönt. Men hade det inte varit så, så hade det ändå varit okej. 

KOMENTERA ?



Namn

Mail

URL/Blogg
Latmask!


Trackback