Q/A - Våga lyssna på kroppen, den är jäkligt smart

Anonym

Hej Josefine, 

Jag har läst din blogg ett bra tag nu och tycker den är toppen! Jag har en fråga, när fick du börja träna igen efter anorexin? Var det efter att du gått upp ett visst antal kilon eller efter en viss tid? Jag har gått ner väldigt mycket i vikt och får inte träna för mina föräldrar vilket jag mår extremt dåligt över då träning är mitt stora intresse. Jag känner mig stark nog att träna och tänker att jag borde kunna göra det så länge jag bara äter tillräckligt. Men jag är underviktig så då bör jag kanske vänta ändå? 

Hoppas du kan svara, kramar! 

 

#reminer. old pic by me
 
Hej sötnos!
Jag förespråkar träning i de flesta situationer, även när det gäller att ta sig ur en ätstörning - då jag vet att det fungerade för mig. Men att träna med en kraftig undervikt är faktiskt inte vidare värst klokt. Eller det är inte klokt alls. Det ger snarare mer negativa effekter på kroppen än positiva. Kroppen behöver reparera sig en aning först. En död kropp kan inte leva och inte ett dött sinne heller. Det säger ju sig nästan själv. 

Men trots det gillar jag inte förbud. Förbud skapar sällan bra relationer och de gör ofta mer skada än nytta. Sunt förnuft är det som håller i längden - men det gäller att våga låta sig själv ha det där sunda förnuftet. Vilket inte alltid är det enklaste, även att det egentligen borde vara en självklarhet.  
 
Själv hade jag träningsförbud ifrån sjukhuset - jag fick inte ens cykla till vardags. Och min vardagsmotion på 30 minuter dagligen fick jag verkligen tjata mig till - för långt bortom det där tvånget, var det ju faktiskt terapi för mig. Hade jag inte fått den där vardagsmotionen vetitusan om jag hade orkat kämpa mig frisk. Det folk ville se mig skippa, har snarare varit ett av många stöd i min tillfrisknad. Samtidigt som jag idag är helt förstående med varför de ville sätta vissa förbud på mig. Min kropp hade aldrig orkat med om jag hade fortsatt att missbruka det. Men då gällde det ju att hitta rätt relation till den där vardagsmotionen och inte använda den som förbränning. Terapi var ordet. Och terapi har det varit. 
 
Om du älskar träning tycker jag att du ska ha som mål att komma tillbaka till träningen. Ha det som en morot när du kämpar mot din ätstörning. Tillåt dig själv i den takt din kropp orkar och du själv känner för. Våga lyssna på kroppen - och ta åt dig varje signal den sänder. Kroppen är otroligt smart. Och den är värdefull. Utan tvekan en klok vän att lyssna på. Så kämpa med den, strid inte emot den. För den kommer att hjälpa dig genom livet, om du är schysst tillbaka vill säga. 
 
Desto bättre kroppen mår, och desto bättre du mår i dig själv, desto bättre kommer träningen att gå. En frisk kropp byggs upp, medan en svag kropp bryts ner. Och vad är träning egentligen till för lixom? 

Lycka till - och ta vara på det liv du fått! <3

KOMENTERA ?



Namn

Mail

URL/Blogg
Latmask!


Trackback