Ur ett annat perspektiv, ord från en vän. Vi var fler än bara jag

För ett år sedan puplicerade jag ett inlägg om att det Då var fem år sedan jag diagnoserades av Anorexia nervosa. Samma dag valde en utav mina närmsta vänner, Moa, att publicera ett liknande inlägg - fast ur hennes perspektiv. Det rörde mig något enormt. Jag har inte sett ätstörningen utifrån, jag har bara bärt på den själv. Och jag var så jäkla egoistisk, sjuk och inne i mina egna tvångstankar och min egna ångest - att jag missade hur många fler jag drog in och drabbade på ett eller annat vis. Inte skulle väl mina närmsta behöva bete sig som en mamma till ett småbarn? Och vad hade hänt om jag helt plötsligt inte vaknat en dag? Mitt liv hade inte bara varit borta - mina vänner hade förlorat en vän och det hade blivit mina föräldrar och farföräldrar som hade fått gå på min begravning. Inte tvärtom. Hur hade det påverkat dem?
 

 
"Ett sånthär inlägg är väl egentligen inte något som jag ska skriva tänker ni men att ha en kompis som sakta tynar bort framför ens ögon är något som inte är helt lätt att hantera. Och för att detta är en så pass vanlig sjukdom bland unga tjejer kan det vara bra att veta vad man ska göra om ens kompis drabbas av denna hemska sjukdom. Jag säger inte att vårat sätt var det rätta sättet men det viktiga i denna situation är - våga agera. 
 
, jag och moa på skolavslutningen 2010, när vi slutade 9an, precis innan allt drog igång ordentligt
 
 
Vi var 15-16 år när en av mina närmsta vänner Josefine började sitt maniska beteende med mat och träning. Till en början blev vi andra mest irriterade och vi började prata bakom hennes rygg om hennes beteende och sitta och stirra på henne medans hon åt för att sen diskutera det med varandra. Något som nu i efterhand kan verka konstigt vi borde kanske pratat med henne från första början istället för att ta avstånd. Detta blev nästan rent skitsnack när jag tänker tillbaka på det, men det är svårt att vara vän med någon som en gång var din bästa vän men som nu hade tynat bort till ett skal. Det är svårt att försöka låtsas att allt är som vanligt när personen inte är närvarande i varken blick eller sinne, när denne inte ens längre reagerar på dina frågor eller kommentarer utan istället säger helt från ingenstans - jag har inte varit på toa sen i fredags. Tillslut ger man liksom upp och skiter i det.
 
Månaderna och kilona försvann och ingen gjorde något, inte ens skolan (vilket jag tycker är sjukt), alla visste och pratade men hon var då så djupt nere i anorexin att hon inte riktigt hängde med när vi pratade med henne. Tillslut fick vi nog och jag och tre tjejer till gick till Josefine för att berätta att vi tänkte gå till kuratorn i ett sista hopp om att någon skulle agera (notera att vi då var i åldern 15-16 år och VI var dom som reagerade). Vi hittade henne på idrottslektionen - jag minns att hon spelade innebandy och sprang som aldrig förr. med västen som hon hela tiden drog upp då den var för stor för hennes små axlar. Hon hade aldrig varit den som hade gått in för idrott innan så denna syn var bara fel att se för oss som 1 år innan hade gjort allt för att skolka idrottslektionerna tillsammans. Läraren blev irriterad över att vi störde mitt i lektionen fast han själv sa att han var medveten om hur hon såg ut - blå, smal och ihålig.
 
, en härlig moatoa och en sjuk josefine som kämpade med att vara medvetande och social 
 
Josefine blev rasande på oss när vi berättade vad vi skulle göra och hotade att hon inte tänkte vara våran vän mer om vi gick dit. Vi visste redan innan att reaktionen skulle bli just så men vi visste också att det inte fanns någon chans att hon skulle ta tag i detta själv. Och detta samtal med kuratorn ledde senare samma dag till att hon blev inlagd på sjukhuset och diagnoserad med anorexia med livet hängande på en skör tråd. Så VÅGA gör något, hon hatar oss inte idag, hon är snarare tacksam för sitt liv. 
 
När Josefine lades in vägde hon 37kg och hade förmodligen varit död inom ett par veckor om vi inte hade gjort just detta - agerat. Hon är idag frisk och har bra vanor och skriver om sin tid som sjuk som en uppmuntran för andra som kämpar med denna fruktansvärt hemska sjukdomen på sin blogg"
 
 

 
Jag är evigt tacksam de som stod vid min sida före anorexin, genom anorexin och som fortfarande finns kvar - trots allt. Trots det skal jag blev och trots den idiot jag som så ofta kunde vara. Trots att jag inte hade mycket att bidra med. De är guld värda - och de har mer eller mindre varit med och räddat mitt liv ❤︎
 
 
 

KOMENTERA ?



Namn

Mail

URL/Blogg
Latmask!


Trackback