Carrot cake for breakfast


Morotskakagröt toppad med vaniljkvarg, aprikos- och apelsinmarmelad, pumpafrön, solrosfrön och gojibär. Lite apelsin till det. Och så ekokaffe med mjölk!

 
Rev en massa morötter häromdagen. Så de senaste dagarna har alla frullar varit morotiga i någon form. Morotskakagröt, toppad med massa härlig topping, får tagga denna fredag som kommer bestå utav jobb 7-17 innan jag beger mig upp mot min pojkvän. 
 
- Recept på hela kalaset hittar ni här.  
 

 
Ha en kalasfin fredag vänner! ❤

KOMENTERA ?
Oslofru

Yum! Vilken smaskig och mysig frukost :D

Svar: Vissa har det bra vet du! :D
Josefine

2015-02-20 ❀ 08:37:59 http://www.oslofru.com
Anonym

Hej )osefine! Detta är ingen fråga eller så men kände för att skriva till dig. Jag har läst din blogg i ca 4 år från att jag gick i sjuan. Det var runt den tiden min ätstörning började (jag har väl Ingela mitt liv varit missnöjd med min kropp och försökt banta innan men denna gången var det verkligen "på riktigt"). Jag googlade mycket på anorexi och ätstörningar och det var även då jag hitta din blogg. Och jag skäms så fruktansvärt mycket för på den tiden kollade jag på de bilder där du var som smalast och tyckte det var snyggt och jag tänkte att jag en dag också ska se ut sådär. Jag var helt besatt av anorexia och drömde om att ha det (jag var ju helt dum i huvudet inser jag i efterhand). Men egentligen var jag bara en väldigt osäker tjej som var väldigt lättpåverkad och i dagens samhälle är det väl inga bra egenskaper. Och när jag väl börjat banta kunde jag inte sluta, jag vägde mig typ 5 ggr per dag och fick PANIK om jag gått upp minsta gram. Så jag gick ner massor i vikt trots att jag inte ens var tjock från början. Jag var väl 160 cm och gick ner från 45-46 kg till 36-37 kg. Helt sjukt, jag minns hur gärna gärna jag ville nå 35 kg men aldrig riktigt kom dit och jag var så ledsen för det. Varje kväll när jag skulle sova önskade jag att ja skulle bli en ängel och flyga iväg, jag ville helt enkelt inte leva längre. Sedan höll denna ätstörning på i ca 1,5 år (lite till och från, ibland gick jag upp 4-5 kg för att sedan gå ner dem igen. Jag hade dessutom hunnit växa några centimeter) i 9:an blev jag sedan "frisk", jag började iallafall äta en massa, min kropp bara skrek efter mat och tyvärr åt jag mest onyttig mat dvs godis osv. Jag vet inte riktigt hur det kom sig att jag började äta igen, jag kan fortfarande inte minnas varför. Fastän min kropp idag är fullt normalviktig (jag går nu första året på gymnasiet) så känns det som jag förlorat hela mitt liv pga ätstörningen. Jag umgicks aldrig med vänner, gick aldrig på fester, orkade inte med skolan... Jag ägnade ALL min tid åt att tänka på mat och träning, jag orkade dock inte träna men gick långa promenader (6 km) allt från 1-3 ggr per dag. Idag har jag kvar en del av mina gamla vänner men långt ifrån alla, jag förlorade min allra bästa vän och det kommer jag aldrig förlåta migsjälv för. Dessutom missade jag väldigt mycket i skolan och särskilt matten är väldigt svår för mig på gymnasiet. Jag lever fortfarande med ångest vardagligen när jag tänker på mat och min kropp. Tyvärr jojjobantar jag fast jag försöker låta bli. Me det blir så att jag äter jätte lite i 3 dagar och sen massa skit i 3 dagar osv. Jag hoppas att jag en dag i framtiden kommer må bra igen.. Men nu efter denna extremt långa kommentar vill jag säga TACK till dig Josefine för att jag får inspiration av dig (från den du är idag och inte när du hade anorexia). Du är verkligen girlpower och fast jag inte känner dig alls vill jag tacka för att du finns. Du är så sjukt grym och stark och jag tror inte jag är ensam om att tycka det!! Tack vare dig äter jag nyttigare och försöker verkligen att äta lagom mycket varje dag istället för allt eller inget. Kram till grymma dig

Svar: Hej sötnos! Åh, jag blir både ledsen och glad på samma gång av att läsa din kommentar. Det är himla sorgligt att flertal av oss unga tjejer (säger inte att det inte händer äldre och/eller killar) ska behöva dras med dessa idiotiska tankar som faktiskt förstör våra liv. Men jag hör på dig att du är på bättringsvägen. Och med den inställningen kommer du så småningom leva ett balanserat liv igen. Jag lovar att du är där innan du ens hinner ana det själv.
Det värsta med att driva en ätstörnings/hälsoblogg är att trots att mitt mål är att peppa andra och lyckligt nog lyckas hjälpa flera på traven, så finns det även de där ute som blir triggade. Jag ber om ursäkt om jag lyckats "peppa" dig åt fel håll.

Och du, jag kan lova att du inte förlorat hela ditt liv. Jag sa samma sak. Men vad i helskotta, jag är bara 20 år och har hela livet framför mig. Du oxå!

Lycka till med livet <3
Josefine

2015-02-20 ❀ 13:48:12



Namn

Mail

URL/Blogg
Latmask!


Trackback