Jag missade ett år av mitt liv, och jag tog igen det!

Sara

Hej Josefin! 
Jag fick diagnosen anorexi i somras och har varit borta från skolan i över 4 månader nu. (gick första veckan i gymnasiet) 
Jag fick idag beskedet att jag kommer att behöva gå om ett år. Jag har för mig att du också gick om ett år? Jag undrar om du har något råd ang det, hur man ska tänka? Blev det jobbigt att se ens vänner ta studenten? Osv. 
Vill också berömma dig för det du gör! Du har inspirerat mig väldigt mycket, så TACK!

 

Hej sötnos! Du ligger till ungefär exakt som jag låg till: Hann gå knappt 2 månader på gymnasiet innan det var sjukhus som gällde. Och sjukhus gällde hela skolåret ut. Visserligen låg jag "bara" inlagd i två veckor.. men jag gick fortfarande på koller var och varannan dag, och var fortfarande "sjukskriven" från skolan, hela skolåret ut.

Fick välja mellan att gå om ett år, eller att gå gymnasiet på fyra år. Jag skulle ju lixom aldrig ha kunnat hoppa in där min klass var då, det skulle bli för mycket av allt på en och samma gång. Jag skulle ha gått in i väggen. Jag hade ju det kämpigt bara med mig själv, att bara ta mig igenom en dag. 

Jag valde dock att gå matte svenska & engelska under vårterminen - bara för att hålla igång. Det hade jag dock ingen mer nytta för än så, mina betyg fick jag inte behålla eftersom att de bytte till nytt gymnasium, med ändrade kurser och nya betyg. Men det var himla bra att ändå inte släppa allt vad gäller skol-tänk. 

Men jag kan säga: att jag har inte ångrat för en sekund att jag gick om. Vad gör det om hundra år, att jag tog studenten ett år efter mina kompisar? (dock har jag även en hel del ett år yngre vänner). Jag missade ett år av mitt liv, och jag tog igen det! 


Så ta ett år och slappna av, hitta dig själv och kör på en sån jäkla grym nystart sedan!

 


KOMENTERA ?
Emma

Hej! I samband med min ätstörning så började jag bli väldigt renlig av mig. Alltså så det går till överdrift. Nu kan jag te.x. inte ta i dörrhandtag utan att tvätta händerna. Eller sitta på en stol med samma byxor som jag har hemma. Då måste jag byta byxor för de andra är "smutsiga". Det är jättejobbigt. Jag var litr renlig av mig redan innan min ätstörning bröt ut. Men långt ifrån såhär extremt. Jag har läst någonstans att detta är något vanligt för just de som har/har haft en ätstörning. Så min fråga till dig är alltså om du känner igen dig i något av det jag skriver? I så fall, har du tips på vad man kan göra/tänka för att sluta upp med det här överdrivna renlighetsbeteendet? Du kanske inte känner igen dig alls, men tänkte ändå att jag kunde fråga. Du har föresten en helt underbar blogg och jag motiveras av dig varje dag! :)

Svar: Åh. Jo de brukar ju säga att tvångstankar och ätstörningar hör ihop. Jag har och har alltid (nu snackar jag sen jag var typ 3 år) haft tvångstankar, mer eller mindre. Om det hör ihop vetetusan om jag kan säga dock.. Och det där med renlig - nej, det är inget jag känner igen. Eller visst.. jag lägger papper på toaringen om jag kissar på tex Mc.Donalds, tar papper när jag tar i handtaget osv.. men det anser inte jag vara något knäppt med, utan bara friskt. Men det du beskriver låter ju en aning överdrivet. Eller ja, riktigt överdrivet.. För lixom, byta byxor??! Det bästa sättet att komma över sina tvångstankar är att utmana sig själv!
Josefine

2014-01-09 ❀ 22:57:31
Emma

Hej,
Mitt namn är Emma och jag har brottats med mina ätstörningar i ca tre år, men har dock haft mer eller mindre ätstörda beteenden låååångt längre än så :p när jag började 1:an i gymnasiet och då fick min diagnos och blev jag sjukskriven från skolan precis som du beskriver jag med, men till skillnad från dig vägrade jag att acceptera situationen när lärare, rektorer, kuratorer, vårdare, osv sa att det var omöjligt att jag skulle kunna fortsätta gå med mina kompisar efter att ha missat 6 månader. Jag sket sålunda i alla rekomendationer och varningar, pluggade konstant och lyckades (!) att få betyg i alla ämnen och kunde på så sätt ta studenten tillsammans med de andra vu i våras. Det jag nu vill ha sagt och som jag tror andra i samma situation som både du och jag har suttit i med valet att gå om ett år eller inte i händerna kan behöva höra är att trots att jag kunde ta studenten med mina vänner så finns det få beslut som jag ÅNGRAR så fruktansvärt mycket som detta. Då man lhar en ätstörning och ligger i svält fungerar inte hjärnan fullt ut och koncentrationsförmågan går i botten, vilket gjorde att allt skolarbete blev hafsjobb och man bara jobbade med uppgifterna utan att själva kunskapen egentligen registrerades. Jag har alltid haft toppbetyg i samtliga ämnen och vet att jag är en intelligent person och har lätt för att lära mig, men efter att jag under de återstående 6 månaderna pluggat dubbelt upp för att hinna avsluta alla ämnen sjönk mina betyg BETYDLIGT och jag kunde inte heller följa med fullt ut under de följande åren, vilket gjort att jag nu när jag ska söka universitet ligger ca 1 poäng under vad jag skulle behöva. Det jag vill säga med detta är alltså till dig som står inför ett liknande val: Att plugga och ta studenten med kompisarna kanske känns som det viktigaste i världen just nu men tro mig, det är inte värt det ! Gör istället som Josefin och jobba med dig själv i första hand och skolan i den andra, det tjänar du så oerhört mycket på både fysiskt, psykiskt och speciellt inför framtiden.

Tack för en toppenbra blogg och styrkekramar till alla som sitter i den här sk*ten !
Mvh // Emma

2014-07-26 ❀ 06:21:39



Namn

Mail

URL/Blogg
Latmask!


Trackback