ett år går fort
igår var det ett år sen mina vänner kom till mig, tog ut mig från lektionen, pratade med mig, fick mig att gråta, fick med mig till kuratorn och skolsköterskan som i sin tur lyckades få mig till sjukhus några dagar senare.
jag visste inte att där väntade något som skulle förändra min vardag, helt. jag skulle ligga i halvt panik skakandes på en säng med min hand i pappas medans dom kämpade med att få ut något blod ur mig. få reda på allvaret och se min pappa helt förstörd. få veta vad jag faktiskt höll på med, vad som faktiskt kunde hända och vad som faktiskt var nära.
jag blev hemskickad med näringsdrycker och vissa tvång, jag skulle få några dagar på mig med vikt- och hjärtkontroller varannan dag. men jag klarade det inte själv, jag var livrädd för att dö samtidigt som jag var livrädd för att gå upp i vikt.
2 helvetes veckor. 2 veckor som i ett fängelse, med panik ångest och tårar varenda dag. där kände jag inte igen mig själv, det var som att det var någon annan människa i min kropp. jag skojar inte när jag säger att jag ville dö, det var i stort sätt det ända jag tänkte på. vad skulle jag på jorden till lixom? mitt liv sög, jag hatade mig själv, hatade min kropp och hatade mitt liv.
dom andra fick höstlov, inte jag. det tog imot för min läkare att släppa mig, och jag var flera gånger nära på att åka in igen. men allt för att han såg på mig att det var något jag värkligen inte ville, det var som ett självmord för mig. jag ville klara det själv samtidigt som jag visste att jag inte kunde.
några månader med begränsad tid till att röra sig. en halvtimmes promenad som jag lyckats tvinga mig fram till var jag noga med att få ut. den för mig viktiga halvtimmen som dessutom var allt jag orkade på en dag, som jag tvingade mig själv till att orka.
alla vägningar som på sitt sätt förstörde mina dagar, att varje gång komma tilbaka och göra min läkare besviken. inte så att jag ville gå ner igen, men inte så att jag kämpade för motsatsen. jag ljög, helatiden ljög jag. o jag fuskade, hela tiden fuskade jag.
jag trode aldig att jag skulle bli frisk igen, trode det var helt och hållet omöjligt. jag trode att den dagen snart skulle komma, då jag inte vaknade igen. jag var så hundra procentigt säker på det, att jag nästan önskade att den dagen skulle komma direkt.
nu tycker jag bara allt är idiotiskt. fast jag har ju fattat hur lätt det är att åka dit. jag slösade bort nästan ett år av mitt liv, ett år av dom som sägs vara dom bästa. jag gjorde det för "ingenting" och jag kan säga att det var så inte värt det.
ah. där hade jag ändå haft sjukhushjälp i ett halvår..
SV: Tack och varsågod, laggt til dig nu ! :D
ryser när jag läser det, du är verkligen någon jag och säkert många andra ser upp till. du visar vägen till det friska livet, och är så himla stark. och din styrka ger iaf mig styrka! <3
underbara vänner du har!
Mycket smal!
Dumma dumma äs:( Jag är så glad att du har tagit dig ur detta. Du är en sådan inspiration sötan!
du är strak!!
sv: hehe ja :D du är fin du!
Du är så stark som tagit dig därifrån !
du är verkligen stark!
hehe okej ja men de låter mys de !
nja själv gör jag inte mycket , sitter typ å tråkar vid datorn bara :P
kram
underbara vänner du har som vågade göra nåt åt saken :) som inte bara såg på hur du gick under utan att veta vad de skulle göra.
sv: hihi, okej ^^
Usch :(
Glad att du mår bra igen! Hemsk sjukdom!!!
tår i ögat. du är en kämpe <3
Fyfan vad hemskt. Helt obeskrivligt. Vet inte vad jag ska säga men jag hoppas innerst innerst det bästa för dig! <3 massa kärlek!
lust att följa varandra via bloglovin? kramar!
okej, allt är bra :)
vad gör du ?
haha, jag gillar inte min ögonfärg nu heller såå..;)
okaj, inget speciellt :)
ryser av det du skriver, du berör verkligen en på ditt sätt hur du skriver!!
tycker det är väldigt starkt av dina kompisar som pratade med dig, det är riktiga kompisar! :)
sv: Det är bra med mig :) Hur mår du själv? :)
Kommer aldrig glömma den dagen! Fyfasiken vad arg du blev och envis som ett bi var du! Haha, men neeej isf siri -.-
Du är så himla stark. Jag ser upp till dig!
Ushhh så glad att jag aldrig hamnade på sjukhuset, även om min puls var på 38/39 slag i minuten. jag minns också hur viktigt det var att få motionera. Jag brukade ta varje tillfälle i akt till att göra situps eller gå ut på en promenad. Sjukt.
vad gjorde dom gjort mot dig?
Du är så stark. Jag ser upp till dig!
sv: mjo ja minns inte , tack;D
oj vilket inlägg, men då hjälpte dina vänner dig de va bra
asså gud, jag rös när jag läste detta och jisses så smal du var!!!!
Herregud alltså! Du är så otroligt stark måste jag säga och en riktig förebild!
Hej Josefine!
Känns taskigt att ta upp sina egna problem här på bloggen - men jag blev så otroligt inspirerad av dig - och hur du lyckades ta dig ur helvetet...
Jag själv har anorexi sedan en tid tillbaka - min mamma säger att jag ser sjuk ut, men jag ser en vanlig tjej... bmi ligger på 16, alltså 49 kg till mina 175 cm, jag vet att jag är smal, men jag tycker inte att jag är anorektisk, hur gör jag för att se det som tydligen ialla fall min mamma ser - fr hon är den enda som sagt något...
Tacksam för svar!
Mvh
Moa
Du är grymt stark!:) ♥ följa varandra via blogglovin??
Hej! Finns det någon möjlighet att få kontakt med dig via mejl eller liknande? :)
Oj, shit så stark du är. Blir alldeles tårögd när jag läser detta. Jävla anorexi alltså.
ge mig låren! :$
